Jon och hans bilar

Att Jons hjärta slår lite extra för motordrivna fordon av olika slag tror jag många vet. Han har bland annat en fin samling hos sina föräldrar på Hovid som består av två skotrar, en Volvo Amazon, en Volvo 940, en Scout och ett 6-hjuligt terrängfordon. Ungefär 1/5 av dessa fordon är i dagsläget kördugliga, de andra är mer som rostiga trädgårdstomtar bland Ulf och Birgittas blomstrande rabatter. Därför tror jag de sistnämnda kommer att bli väldigt glada när Jon nu ska skeppa hem SAABen som han köpte i Montreal förra året. Eller kanske inte...?

Att frakta hem bilen har varit ett myller av byråkrati, papper, tullbestämelser och logistik. Efter mycket research bestämde Jon sig för att frakta hem bilen via Baltimore med s.k. RollOn-RollOff, dvs. bilen rullas upp på ett fartyg i Baltimore och rullas av i Göteborg. Första stora vägguppet i bilens resa mot Sverige var när vi skulle ta oss över gräsen från Kanada till USA. För att bilen skulle få skeppas från USA behövde vi få ett införselbevis och en stämpel i registreringsbeviset för att visa att vi inte smugglat in bilen. Tror ni tullen kunde ge oss det? Icke. De ansåg inte att det behövdes för att kunna skeppa bilen. Det spelade ingen roll hur många tullofficerar vi pratade med, ingen kunde förstå vad vi ville ha. Det tog 5h, 5 olika tullofficerare och ett samtal till tullstationen från vår skeppare innan de tog fram rätt blanketter och gav oss stämpeln. Vid det laget var vi genomfrusna och dygnblöta av att ha sprungit mellan bil-tullstation-bil-en annan tullstation-bil osv. i stormblåst, 5 grader och ösregn.

H-vetes, j-vla tullstation!

Det kan tilläggas att det var samma tullstation där Jon en gång blev nekad återinträde till Kanada för många år sen. Vi tycker inte om den tullstationen speciellt mycket nu.

Idag har vi i alla fall kört upp bilen till Baltimore, fått den godkänd för export och lämnat av den för skeppning. Så nu är den äntligen på väg till Sverige även den. Nu har vi bara importeringsbyråkratin att se framemot!

Emma

Segs in the city

Eftersom Washington är en stor stad med mycket att se hade Jon och jag pratat om att ta en guidad tur av något slag för att få lite historia bakom alla byggnader och monument. Och jag tror vi hittade den ultimata touren, nämligen guidad tour på Segways. Så igår morse mötte vi vår guide för 3 minuters genomgång innan vi begav oss ut i trafiken. Det var både knepigt och läskigt i början, eftersom det är olikt något annat fordon jag någonsin kört förut. Det är ett eldrivet, tvåhjuligt fordon utan gaspedal och broms. Istället kör man framåt och bakåt med hjälp av sin egen kroppsvikt. Vill man åka framåt lutar man sig framåt och tvärtom. Ju fortare man vill åka, desto mera lutar man sig. Vill man stanna ska man stå rakt upp och ner. Men när man väl kommit in i det så gick var det riktigt roligt! Och så här såg det ut:


Jag och min "Seg" utanför Vita huset


Cruisandes genom Washington D.C.

Emma

Washington by night

Igår tog vår bästa guide Sven med oss in till Georgetown i Washington för lite eftermiddagsstrosning. I äkta turistanda tog vi en båttur längst Potomac floden i eftermiddagssolen och fick höra historierna kring några av de 3 627 miljoner (svag överdrift) olika minnesmonument som finns i den amerikanska huvudstaden.


Sven och jag med Kennedy Center i bakgrunden

Efter mycket strosning förvandlades eftermiddagen till kväll och mörkret la sig över Washington D.C. Ett perfekt tillfälle köra runt och se de pampiga byggnaderna upplysta mot den mörka natthimlen. Och perfekt fototillfälle för Jon såklart.


Kapitolium


Vita huset. I det andra fönstret från vänster på andra våningen, dvs. presidentfamiljens våning, såg vi tv:n stå på. Undra vad familjen Obama tittade på? Idol?

Emma

Roadtripping i USA

Så i fredags vinkade vi sorgsna farväl av Montreal för den här gången och begav oss över gränsen till USA. Mer om vår problemtiska gränsövergång i ett annat inlägg. Eftersom bilen ska skeppas till Sverige har vi nu rattat oss hela vägen ner till Sven som bor straxt utanför Washington. Det var en lång resa som halverades med en välbehövlig hotellövernattning i lilla Haskell eftersom tröttman efter en veckas flyttande blev för mycket.


Saabarun, Jon och jag på vår färd mot Washington.

I lördags eftermiddag kom vi äntligen fram och fick vår belöning - middag och margaritas på en solig uteservering med trevligt sällskap. Underbart!


Jon och Sven på Uncle Julios.

Emma

Ps. Jag nås nu för tiden på mitt gamla svenska mobilnummer.

Au revoir Montreal!

Igår tömde flyttfirman vår lägenhet. Nu beger vi oss av mot USA, därefter styr vi kosan återigen mot gamla Svea. Ses snart!

Ciao! (eller som man skriver här i Montreal: Chau!)

- Jon o Emma

En snabb uppdatering bland flyttkartongerna

Nu har vi kommit hem från San Andrés, utvilade, rödbrända och välfödda. Var en underbar paus från all flyttstress vi känt av den senaste tiden. Mer om vår resa får det bli i ett annat inlägg, för just nu har vi 3 killar i lägenheten som håller på och packar ner alla våra saker inför morgondagens flytt. Känns konstigt och sorligt men samtidigt skönt att dagen vi planerat för i 2 månader äntligen är här, det är nu det gäller.



Emma

Tiden flyger och snart även vi

Oj, nu har det varit tyst på bloggen ett tag allt pga våra flyttbestyr. Jons sista dag på jobbet är officiellt idag så ikväll ska vi ut på vår sista after work. Sorgligt!

Vi har i alla fall bokat en resa till San Andres, en liten ö utanför Nicaraguas kust men som tillhör Colombia. Vi far på måndag och där ska vi spendera en vecka för att ladda om våra batterier inför hemflytten. När vi kommer tillbaka är det packning av vårt bohag innan vi flyger ner till Washington den 16e. Resan till Sverige bokade vi igår och vi kommer att landa på Arlanda den 28 april.

Nu försöker vi njuta av Montreal så mycket vi kan och hinna träffa alla vi vill. Att det sedan ska bli 25 grader i morgon och på lördag här i Montreal är ju bara bonusnjutning.

Glad påsk på er alla!

Jons födelsedag

I onsdags fyllde Jon 33 år. En lagom ojämn ålder och enligt födelsedagsbarnet själv inte speciellt olikt att vara 32 år. Utöver den traditionsenliga frukostuppvakningen i sängen med skrovlig morgonsång och sockerkaka, så bjöd jag Jon på restaurang på kvällen. Temat för hans födelsedag var Quebec/Montreal så därför bokade jag bord på "Le pied de cochon" (översatt: grisfoten) som är drivs av en känd Montrealkock och serverar traditionell quebeckisk/fransk mat. Som det kanske hörs på namnet fanns det mycket gris på menyn. Vi började med att dela på två förrätter, nämligen inlagd bisontunga och foie gras. Till huvudrätt åt jag grisfot glaserad i lönnsirap med potatismos. Jag har aldrig ätit grisfot förut och förväntade mig några små fötter att få gnaga på. Men oj så jag bedrog mig. En gigantisk grisfot var vad jag fick. Det måste vara monstergrisar de föder upp i Quebec. Och från samma monstergris måste de ha tagit Jons huvudrätt, nämligen en enorm bit griskött serverad med svamp, lök och rödkål. Det var kött för minst 4 personer. Och gott var det!


Jon vs köttet - vem ska vinna? (ja, det var nog köttet, eftersom Jon orkade ungefär 1/3)



2 1/2 timmar senare rullade vi hem övermätta och nöjda. Vilken underbar restaurang, både maten och atmosfären. Dagen efter var vi nästan lite småbakis av allt griskött, men det var det värt!
Emma

Man vet vem som fyller år...

... när Emma bakar sockerkaka. Och dagen till ära gjorde jag igår 2 stycken till min sambo som fyller år idag. Hela 33 år! Hipp hipp huurra!

Nu ska jag smyga in med frukost på sängen.

Emma

Sköna skor

... eller snarare: icke-skor! :-)

Det har blivit dags för ett litet blogginlägg om min absoluta favoritfotbeklädnad. Har nu tillbringat ett år tillsammans med mina Vibram Fivefingers och kan bara konstatera, om någon uppfunnit dessa tidigare hade världen varit en bättre plats att bo på!

Fivefingers kan liknas vid en typ av handskar, fast för fötterna. De består av en tunn gummisula och en tygovansida, och så den mest geniala biten: Fem stycken tår!

Skorna ger inget stöd, innehåller inget stötdämpande specialskum, har inga avancerade hålfotsfunktioner eller vridstyva stabilitetsattiraljer som skoförsäljare så gärna vill övertala folk att man behöver. Kort och gott, de låter den mänskliga foten fungera såsom evolutionen format den.


Känn marken under dina fötter.

När jag började använda mina fivefingers så upptäckte att gäng nya muskler - helt plötsligt började jag få träningsverk på ställen i fötterna jag inte visste fanns. Muskler, ligament och senor som legat i ide under många år under sin fångenskap i moderna skor vaknade plötsligt upp ur sin slummer.

Förutom att jag löptränar i dem, och använder dem på gymmet så kan jag varmt rekommendera dem för trekking / fjällvandring. Att vandra i naturen och känna marken (bokstavligt talat) under sina fötter är en sällsamt skön upplevelse. Eller varför inte bara slänga på sig dem när man promenerar bort till affären? Jag har upptäckt att dessa "skor" är ett eminent sätt att lära känna nytt folk, det är inte ovanligt (ibland till Emmas förtret) att okända personer kommer fram för att prata om de "spännande sakerna" jag har på fötterna.


Jag vid Ekvatoriallinjen utanför Quito, Ecuador. En fot på norra och en fot på södra halvklotet.

När jag var i Ecuador förra våren for jag upp till ekvatorn som ligger bara några km norr om huvudstaden Quito. Bäst medans jag strosade runt så känner jag hur någon knackar på min axel. Jag vänder mig om och ser en ung man som sträcker fram handen för att hälsa, något konfunderad räcker jag fram min hand och hälsar. Jag står som bäst och funderar ifall han är någon jobbig slags försäljare då han på klockren brittisk engelska utbrister "I see we two have the same good taste in footwear!" samtidigt som han spretar lite med sina fivefinger-beklädda tår. :-)

Nu när vi som bäst håller på och planerar vår semestertripp till Colombia så utbrister Emma att hon läst att det finns vassa koraller i vattnet och att hon minsann måste ha ett par hon också. Sagt och gjort, efter en tripp till MEC var den saken avklarad och Emma har nu anslutit sig till de upplysta fötternas skara.


Nöjd och glad.

Nyfiken? Kika in på http://www.vibramfivefingers.com/ ,

Ciao!

"Fivefinger gospel"-Jon

ps: Lättvättade är de också - bara att slänga in i tvättmaskin :-)

Voulez-vous crochet avec moi?

Nu är vi sjuka igen och har varit nästan hela veckan. Onda halsar, host och snörvel. Det är aldrig roligt att vara sjuk men det känns om än lite jobbigare att ligga inne och snörvla när man bara har några veckor kvar i stan att njuta. Lite stressande...

Igår var jag så trött på att bara sova och äta så jag i alla fall stickade klart puffen som jag haft som sidoprojekt. Allt detta jobb för att jag inte hade råd med en sån här puff.


Puff Daddy

Jag virkade också färdigt OS-mössan för några veckor sen. Tanken var att den skulle bli lite längre men garnet tog slut.



Ojoj, verkar nästan som om vår emigrantblogg håller på att förvandlas till en pysselblogg. Ska försöka fokusera mer på annat i veckan som kommer, jag lovar! Nu ska jag gå och göra lite te till min onda hals.
Snörvel 'n' out!
Emma

Teknikens under

Idag har jag provat på något nytt, nämligen att göra en jobbintervju i Sverige med hjälp av en dator och en webbkamera. Det var nämligen så att jag, i mitt jobbletande inför hemflytten, skickade in en ansökan till ett jobb hos Landstinget Västernorrland. Efter några veckor hörde de av sig och ville veta mer. Vi bestämde att vi skulle ha en intervju över det stora internätet eftersom jag inte kunde vara på plats fysiskt. Efter tekniska genomgångar tog intervjun plats idag vid mitt eget matbord. Jag hade mina farhågor om svårigheterna med att försöka förmedla sin personlighet genom en skärm och nackdelen att inte kunna ta ögonkontakt med sin intervjuare. Trots det tyckte jag det gick förvånansvärt bra. Visst kändes det konstigt att inte kunna ta i hand när man hälsade men de som intervjuade var så avslappnade så det gick bra. En spännande ny erfarenhet helt enkelt. Om jag fick jobbet eller inte får vi veta de närmaste veckorna!

Emma

Nej, jag har ångrat mig!

15 grader i skuggan och ljust fram till kl 19 på kvällen. Tulpaner och krokus i rabatterna och inte en droppe snö så långt ögat kan nå. Jag tänker stanna här. Jag vill inte återvända till Sveriges och, mer specifikt, Norrlands mörker. Jag vill bara inte.

Emma

Grönt är skönt, men tungt dagen efter...

Igår firade vi St Paddys och precis som förra året hade vi riktigt kul. Idag är vi sega och tunga i huvudet, men det var det värt!

Kal, Louis och Jon - stolta irländare för en dag.

Och så en liten film för att fånga stämningen:

OBS! Det är inte någon utav bloggförfattarna som dansar på bordet.

Emma

Nu börjar det hända saker!

Nu när vi börjar närma oss den 1 april, Jons sista dag på jobbet, så känns det som tiden galopperar iväg. Det är svårt att förstå att vi ska flytta tillbaka, men nu börjar pusselbitarna så smått falla på plats. Vi har fortfarande inte fått tag i lägenhet i Sverige utan får hoppas på familj och vänners gästvänlighet de första veckorna. Jag skriver jobbansökningar för fullt medan Jon ställer intressanta jobberbjudanden mot sin egna önskan om lite ledig tid när vi kommer hem. Så här ser i alla fall den preliminära planen ut: 2-12 april - resa runt på Kuba med varsin ryggsäck på ryggen. 15 april- packning och flyttning av vårt bohag. 16 april- flyga till Washington och hälsa på Sven. 19-25 april- Fritt resande i Amerikat. 26 april- Resa till Sverige. 1 maj - Emma börjar sitt drömjobb (hon ska bara få det först...).
Vi får se hur planen håller, det vi bokat hittills är flytten av vårt bohag.

Nu försöker vi njuta för fullt av vår tid i Montreal. Imorgon är det St Patricks day-firande med stor parad och troligtvis en guiness eller två. Vi ska börja dagen med brunch med ett gäng vänner för att sedan ta oss ut i vimlet av firande montrealare. Jag har lyckats prata mig till 2 VIP-biljetter till Hurley's så i år slipper vi i alla fall stå och köa för det svarta flytande guldet. Jag tror inte jag behöver lägga till att Jon blev överlycklig.



Emma

Den magiska vitlöken

Nu ska jag erkänna en sak som jag nästan skäms lite för. Och jag ska erkänna det för att jag vill sprida min nyfunna kunskap om vitlökens helande men ganska illaluktande kraft. Som ni vet har jag och Jon legat hemma och varit dåliga i några dagar. Jag har haft ont i ett öra som inte velat sluta värka. Jag har försökt bekämpa värken med sömn, echinea och värktabletter, men inget ville fungera. Så i ren desperation bestämde jag mig för att prova en sista utväg innan doktorn, nämligen en gammal huskur. Så jag hackade en vitlöksklyfta, lade lite av "hacket" i lite gasväv, snörde om och stoppade in i örat. Och så gick jag omkring så hela dagen här hemma. Det var inte speciellt snyggt och gjorde att jag fick hörsel som en gammal pensionär (förlåt alla pensionärer där ute). "Va? Vad sa du?" var mina mest använda uttryck igår. Jon tyckte det mest förvirrande var att det luktade vitlök ur mitt öra och inte ur min mun. Och frågan är hur lång tid det kommer ta innan den öronlukten försvinner...

Vad jag i alla fall skulle komma till var att när jag vaknade i morse var min öronvärk helt borta. Puts väck tillsammans med min ömmande hals. Det är nästan ett litet mini-mirakel!

Mer vitlök i örat åt folket!
Emma

Krassliga klubben

Som den generösa sambo jag är, har jag nu delat med mig av mina krämpor till Jon som nu också är hemma och är sjuk. Jon hostar sig blå medan jag fightas med ett värkande högeröra och en ond hals och kropp. Är det ingen som har några tips på huskurer för att bli av med öronont och hosta? Läste någonstans att man skulle stoppa in en vitlök i örat, tror ni det kan funka?

Sjuklingarna

Februari på Monde Ruelle

Idag är jag lite krasslig så istället för att skriva ett milslångt inlägg tänkte jag bjuda er på bilder från galleriet Monde Ruelle som jag jobbar för. Under februarimånad har besökare kunnat njuta av en ytterst upplyst utställning, nämligen the Highlight Ball. Galleriet har spridit ett välbehövligt sken i vintermörkret med hjälp av lokala talanger som ställt ut sina lysande skapelser under parollen ecodesign. En skimrande utställning helt enkelt och här har ni de utlovade bilderna:


Alla kreatör i galleriet har en otrolig innovationsförmåga...


... det är därför svårt att välja en favorit...


.. men jag måste erkänna att jag gärna skulle vilja ha en av Laurent Sasielas taklampor som är gjorda av gamla persienner och oranget plaststaket (hänger upptill i bild, här gul och vit). Om jag ändå hade pengar...






En annan av mina favoriter är Cynthia Bellemare som gör lampor av diabilder. Här ser ni hennes "Bambi" (stående på träkuben på golvet).

Emma
Ps. Blir ni sugen på att se mer så hittar ni alla produkter till försäljning på monderuelle.com.

Söndagsbrunch

Något jag kommer sakna med Montreal är den helgbrunch-kultur som finns. Staden kryllar av frukostrestauranger som serverar allt från en " full English breakfast" till fyllda crepes och färsk frukt, mellan kl.6 på morgonen till kl.15 på eftermiddagen. Som den frukostälskare jag är passar det här mig perfekt. Sen är det ett bra sätt att träffa vänner som man inte hinner träffa på vardagarna. Vi ska faktiskt iväg nu på brunch, så fort Jon kommer ur duschen det vill säga. Vi tar nog en promenad dit i det fina vårvädret. Åh, härliga söndag!

Emma

Släpp fångarne loss, det är vår!

Jag skriver inte det här inlägget för att göra våra svenska insnöade läsare avundsjuka. Inte alls. Men jag ville bara berätta att våren har kommit till Montreal. Våren. Plusgrader, fågelsång och sol. Ja, jag vet att det bara är 4 mars vilket betyder att det fortfarande kan komma mer snö men just nu är det vårväder här. Ett säkert vårtecken är att Dairy Queen, den nordamerikanska glasskedjan, har öppnat upp sina portar efter att ha hållit stängt över vintern. Att snön smällt till små brungråa sandhögar på trottoarkanterna är ett annat vårtecken. Tecken på att våren är påväg! Plötsligt känns det lite lättare att leva.

Så denna soliga dag ska jag hämta ut våran bil som varit inne på lagning efter att den varit i närkontakt med fru Ws bil. Under tiden har vi haft en stor, fet Jeep Cherokee som är fullt utrustad. Den har till och med kamera i bakluckan som filmar ut genom bakrutan när man backar. Så föraren ser backningsvyn på en skräm fram. En kul gizmo, men samtidigt måste man ju fråga sig: hur lat är man bli om man inte orkar vrida på huvudet när man ska backa?

Nu ska jag ut och skotta fram bilen. Nej men vänta, det behöver jag inte göra för här i Montreal är det ju vår..

Vår vare med er!
Emma

Vem var det som tog OS-guld i hockey nu igen?

Jo, men det var ju Kanada om någon mot förmodan missat det. I söndags lyckades kanadensarna med bragden att slå USA i denna nordamerikanska nationalsport (vintertid i alla fall). Dagen efter pryddes alla tidningar av hockeylaget och rubriker som "Oh Canada!" och "14 guld". I långa hyllningsrepotage kunde man läsa om målskytten Crosby som är hjälten i vad de nu kallar "den viktigaste hockeymatchen någonsin". Det är nämligen så att Kanada, som inte hade tagit en enda guldmedalj på hemmamark innan dessa olympiska spel, lyckades slå rekordet för antal vunna OS-guld under en olympiad någonsin. Att de är stolta är bara förnamnet. I mittuppslaget på en av de engelska tidningarna här kunde man t.ex. hitta en idolaffisch med det guldprydda hockeylaget. Till och med quebeckarna, som tidigare klagade på att invigningscermonin exkluderade dem både språkligt och kulturellt, verkade glädjas av landets olympiska framgång. De erkände till och med att avslutningscermonin faktiskt inte var så dum eftersom det faktiskt talades "lite mer franska" där.

Vi spenderade största delen av söndagen framför tv:n och OS...

... fast vi var nog mest intresserade av femmilen.


Själv virkade jag färdigt mitt provex av OS-mössan som är så populär i Sverige. När garnet som jag beställt kommer ska jag försöka virka en riktig Sverige-mössa (även om jag tycker att färgerna mer liknar Vattenfalls logo). Vill du fortfarande ha en, Daniel?

Emma

La nuit blanche

Igår kulminerade Montreal High Lights festival, en 10-dagars festival som ska lysa upp i montrealarnas tillvaro i vintermörkret. Kulmen bestod av en Nuit Blanche, dvs en helkväll/natt med aktiviteter fram till de tidiga morgontimmarna. Hela staden kommer till liv och överallt är det en folkfest. Under nattens gång kan man njuta av det mesta, allt från museum och gallerier, till gastronomiska inslag, kareoke-opera, glasblåsning, danskurser med mera, ja med mycket mera faktiskt. Jon och jag var inte sena att få uppleva en sån här festival. Det var mycket folk och långa köer till det mesta. Vi hann med 2 museum, fika och en promenad i gamla hamnen innan vi gav upp vid halv 2.

Jon tyckte den här professor Baltazar-maskinen var bland det roligaste. Han sa att han hade älskat den när han var liten, men det verkade som om han tyckte den var lika häftig nu.


Håll ut, han sjunger i slutet! =)

Det är utan tvekan en rolig festival att bjuda sina medborgare på. Det lyfter moralen lite i vintermörkret. Och ännu mer lyftes den nog av dagens OS-guld i hockey.

Emma

Semlebak

Att det var fettisdag häromveckan i Sverige är svårt att missa även i Kanada. Svenska tidningar fylls med artiklar som "Bäst i test - vi har hittat godaste semlan" och "Så här bakar du dina egna semlor" och på facebook uppdaterar alla sina statusar med hur många semlor de ätit och beskriver utförligt hur förbaskat gott det var. Jättekul tycker vi som inte kan få tag på semlor här borta (var det någon som missade ironin?).

Så i söndagskväll, inför hockeymatchen mellan Sverige och Finland, satte jag på ugnen och bestämde mig för att göra egna semlor och mandelmassa. Jon dök upp när själva konstruktionsarbetet av semlorna skulle börja och hjälpte till med vispgrädden och dokumenterandet av bakningen. Så här såg det ut:

- Hej och välkomna till matrutan!


The king of vispgrädde


Voilà - resultatet blev inte så dumt!

Jon tyckte det var bland de godaste semlor han ätit. Om inte annat hjälpte sockret oss att hålla oss vakna genom hela hockeymatchen. Heja Sverige!

Emma

Pyssel å Papp

Vad är det som sker här?

Under den senaste tiden har min bättre hälvt förvantlats till en hundraprocentig pysslare. Är det inte sömnad och stickning så är det tråckling (vad det nu är för någonting?) eller virkning. Lägenheten börjar sakta fyllas till randen med nålar, böcker, korsstygnsmönster och underliga attiraljer som jag inte vet namnet på.

Det allra senaste utsvävningen på agendan är tryck.


Det färdiga resultatet, en stämpel med Montreal Stads tecken.

På det hela taget glädjer det mig att Emma hittat en hobby, något som hon flertalet gånger sagt sig sakna. Det skall bli spännande att se vad det är för kreation som hon designat härnäst!

-Jon

Fåfängan och Emma

I helgen som var tog Viktoria med mig till den nagelsalong där hon brukar göra sina nagelförlängningar. Efter att ha gått och tittat på hennes naglar i ca ett år tänkte jag göra ett försök med långa naglar. Om man inte gör det när man jobbar deltid som hemmafru, när ska man då våga göra det? För er som inte känner mig kan jag också berätta att jag aldrig haft långa naglar eftersom det verkar vara så opraktiskt (okej, egentligen är det för att de alltid går av).

Men sagt och gjort, efter 30 min på nagelsalongen kom jag ut med nya långa, fina, franskmanikyrade naglar. Vilken skillnad! Jag gick hela första och andra dagen och bara tittade på naglarna. Efter det var smekmånaden slut. Jag ville ha tillbaka mina vanliga naglar. För med långa plastnaglar kan jag inte knäppa knappar, jag kan inte ta upp papper från bordet, jag kan inte klia mig ordentligt, jag kan inte skriva sms etc. Allt för att naglarna, som är runda, långa och tjocka, är i vägen. Jag har liksom blivit lite mer pimpinett med naglarna. Det känns faktiskt som om det borde ingå en liten knähund när man skaffar såna här naglar.


Ibland brukar jag låtsas att jag är Paris Hilton för att ekonomiplugget ska bli lite roligare. Problemet är bara att jag då brukar känna mig ännu mer blåst.

Vad är då sensmoralen: Jo, vill du leva ett liv av handinvaliditet så skaffa långa, vita plastnaglar.

Tur är det väl att man lär så länge man lever!
Fröken Fåfänga

Vårliga vindar

Här känns det mer och mer som om våren är på väg. Vi har inte haft något ordentligt snöfall på länge och har bara kunnat åka längdskidor en gång sedan vi kom hem från Sverige pga snöbrist. Solen skiner och vårvindar blåser. Bruna gräsmattor och torr barmark tittar fram och i träden sjunger fåglarna. Jag blir så sotis när jag hör rapporter från Sverige om metertjocka snötäcken. Var är den kalla och hårda Quebec-vintern som alla varnade oss för när vi flyttade hit?

Ikväll ska vi i alla fall hem till familjen Walterstad och kolla på OS-invigningen. Annars har vi inte många fasta planer för helgen. Lördag blir det nog lång sovmorgon och på söndagkväll ska vi gå på brasiliansk karneval i kärlekens tecken. Ha en bra helg!

Emma

Stitch 'n' bitch

Med hjälp av era tips på blogg och via mail har jag nu fått till symaskinen så undertråden ser okej ut igen. Och tack vare det har jag nu lyckats sy färdigt två projekt som jag har haft liggande. Jag blir nästan larvigt stolt när jag sytt klart något efter att ha svurit över undertråd, konstiga mönsterinstruktioner, nålar som stuckit mig i fingrarna etc. Bara därför är jag tvungen att lägga upp mina färdiga verk här på bloggen.


Liten väska


Förkläde à la IKEA

Den enda nackdelen med mitt tvångsmässiga syende är att jag glömmer bort att plugga, så nu ska jag ställa undan symaskinen för resten av dagen innan jag kommer på något nytt jag bara MÅSTE sy.

Emma

Super Bowl

I söndags for vi alltså iväg till Megan för att titta på Super Bowl som mest bestod av reklam, reklam, lite fotboll och så lite mer reklam. Vi hade blivit förvarnade att det skulle bli en frosseri i reklam eftersom Super Bowl är den sändning i Amerika som har flest tittare. En 30 sekunders reklamsnutt kostar runt 2.8 miljoner dollar och reklamsnuttarna ska vara så extravaganta och kreativa just under denna sändning att vissa tittar på Super Bowl bara för reklamen. Det fanns inget som inte var sponsrat, det var Doritos halftime talk, Intel aftertalk, McDonalds kisspaus etc.

Det var i alla fall att New Orleans Saints tog hem segern med 31-17. Det var första gången de spelade i en Super Bowl final och var otippade segrare. Det var en välförtjänt seger för ett laget och deras hemstad.

Lite mer rolig information är att Super Bowl Sunday räknas som en helgdag i Amerika och är den dag då det amerikanska folket konsumerar näst mest mat i genomsnitt per år. Dagen då man konsumerar mest är Thanksgiving. Vi försökte dra vårt strå till stacken för den kanadensiska matkonsumptionen och hade ett bord uppdukat med pizza, kycklingvingar, pommes frites, chips, nachos, guacamole, salsa, kakor och någon enstaka öl. Jag behöver nog inte lägga till att vi såg ut som amerikanska fotbollar när vi gick hemåt...

Emma

Lugn helg

Hittills har vi haft en ganska lugn helg här på Avenue Northcliffe. Vi har laddat krafterna efter en vecka som bestått av hårt arbete, plugg, vernissage och bilbestyr. Igår hann hann vi i alla fall med hårklippning, kiropraktor och en promenad i solen uppe på Mont-Royal.



Hungriga köpte vi sedan stans största hamburgare på pizzerian intill. Inte ens Jon orkade äta upp hela.


Bauta-burgare

I eftermiddag är vi bortbjudna på Superbowl i sann nordamerikansk anda. Jon har pluggat reglerna och ska få ha en snabbgenomgång med mig på metron bort. Varken Jon eller jag har sett på Superbowl förut så det ska bli spännande att se evenemanget som alltid lyckas skapa uppståndelse här borta.

Emma

Ett rop på hjälp!

Som deltidshemmafru har jag tagit till mig lite nya hobbies och för tillfället är det sömnad som jag tycker är roligast. Jag botaniserar i tygaffärer efter tyger, knappar, band mm till mina mönster jag har härhemma. Jag känner, måttar och klipper och blir överlycklig när jag lyckas hitta just det jag söker i denna franska värld. Ibland är det svårt när jag inte ens vet vad namnet på det jag söker är på svenska. Hursomhelst hade jag egentligen aldrig tänkt att erkänna mina nya husliga myspysfixidéer eftersom det lägger en viss press på mig att prestera (och möjligtvis även en töntstämpel) men jag har stött på problem som jag måste ha hjälp med och därför vänder jag mig till er där ute. Ni är mitt sista hopp!

Det är nämligen så att jag har problem med undertråden som bara blir knölig och ful på undersidan. Samtidigt fastnar ibland undertråden nästan på samma sätt som när man glömmer att sätta ner pressarfoten. Så här ser den ut vid raksömn och sicksack:


Klicka på bilden för förstoring

Åtgärder jag redan har provat:
- jag har bytt synål
- hålet/ringen på undertrådsspolen är utåt när jag sätter in den i metallkapseln
- undertrådsspolen går åt samma håll som klockan

Jag har en Husqvarna Classica 90 som jag ärvt av min mormor. Problemet är att jag inte har någon manual och inte hittar någon ny på nätet så jag vet inte vilka inställningar jag skulle kunna ändra.


Såhär ser min osammarbetsvillige partner ut. Vilka inställningshjul ska jag snurra på för att lösa problemet? Det sitter även en på vänster kortsida högst upp.

Är det trådspänning eller pressarfotsstryck som måste ställas om? Vilken av hjulen är det i så fall? Tycker jag har snurrat på alla hjul men inte märkt någon skillnad.. Eller kan det vara så enkelt som dålig sytråd? Åh, jag blir galen!

Och när ni ändå är igång får ni gärna berätta vad det här är för något:

Har för mig att pressarfötterna är för fållning och "skrynkel"-sömnad, men är osäker. Vad den gråa manicken är till för har jag ingen aning..

Tacksam för svar,
Eder desperata och okunniga hobbysömmerska

Fotboll Nordamerikansk style

Häromveckan kom en kollega förbi och undrade ifall jag spelade fotboll. Först var jag på väg att fråga ifall han menade europeisk fotboll men ångrade mig när jag insåg att jag lika gärna kunde svara nej på direkten eftersom jag varken spelar "Football" eller "Soccer". Jag förklarade att jag inte hade en aning om vad det gick ut på. Han lät sig dock inte nedslås utan frågade "Well, can you catch a ball?" "Yeah I guess" svarade jag (med en viss aning att jag skulle få äta upp orden) och vips var jag inbokad på en match amerikans fotboll.

Så idag samlades vi ett gäng spelsugna i Westmount parc, satte upp koner och delade upp oss i lag. Jag fick en snabb genomgång vad dit gick ut på efter det så gällde "Learning by doing".

Vi hade 2 fysikt utpumpade men roliga timmar.

- Jon (som kommer att somna gott ikväll!)

Afterwork för hillbillies

I fredags skulle vi bara ta en afterwork med Shasha och Andreas. Det slutade med att vi kom hem tjugo över 3 på natten. Vi har försökt fylla i varandras minnesluckor och så här tror vi kvällen fortskred.
Efter att ha ätit middag i Chinatown tog vi oss ner till Gamla stan nere vid hamnen. Vi hittade en bar/klubb med traditionella quebeckiska liveband där vi sökte skydd från kylan. Först kändes det som om vi kommit till någon liten byhålsbar i amerikanska södern, förutom att alla pratade franska. Det var cowboyhattar, linedance och stamp i golvet. Men efter några öl och när banden gått över till att även spela låtar på engelska lossande det även för oss. Kanske lite för mycket, men det kommer vi inte ihåg. Vi låter bilderna tala för sig själva...


Man vet att det är bra stämning när spontan "dans på rad" uppstår.


Shasha, Andreas och jag. (Jag kan tyvärr inte förklara varför jag har en förkärlek till att sticka ut tungan och göra peace-tecken när jag fått mig några öl innanför västen. Jag ber om ursäkt för detta.)


Hillbillies är vi allihopa, allihopa, allihopa...

En sak var i alla fall Jon och jag överens om; vi hade väldigt kul och det var värt varenda skallebank vi hade i igår.

Andreas har nu åkte hem till Sverige igen. Vi hoppas innerligt att han har slutat nynna på sin favoritlåt vid det här laget.
Emma

Wohoo!

Det snöar ute! Äntligen har snön återvänt till ett grått och trist Montréal! Minusgraderna börjar krypa sig på och ska ligga mellan -10 och -20 den närmsta veckan enligt väderleksrapporten. Då kanske vi äntligen kan få åka lite mer längdskidor.

Annars är allt som vanligt. Jag har skrivit in mig på en distanskurs i Ekonomistyrning. Det är ungefär lika sexigt som det låter kan jag meddela. Dessutom är boken sådär avskräckande tjock att det känns både fysiskt och psykiskt jobbigt att slå upp den. Och finns det då något bättre att göra än att skriva ett blogginlägg istället? Ni kan nog förvänta er många inlägg framöver...
Nä, nu ska jag gå och prata med migsjälv i tredje person för att se om jag inte kan bli lite mer peppad på ekonomi. Kom igen nu Emma, mot böckerna!

Emma

Vad är det för dag idag..?

Idag är det 3 år sedan Jon och jag frågade chans på varandra (dvs blev ihop). Det känns som en evighet! Tänk så mycket vi hunnit med att uppleva, se och göra tillsammans. Och ännu mer har vi framför oss. Underbara framtid!

Emma

Vart tog vintern vägen?

Idag har det regnat hela dagen. +10 grader visar termometern. Den lilla snö vi hade smälter sakta och försvinner ner i vägbrunnar eller i marken. Om det här är vinter i klimatförändringars tecken så kanske det var dumt att investera i Canada Goose jackor häromdagen.

Emma

Parc Omega

I lördags var vi i Parc Omega på vildmarkssafari. I bil och till fots fick vi se och mata bland annat vildsvin, kronhjort, wapitihjort (också känd som Elk), vitsvanshjort, bisonoxar, renar och stenbockar. Vi fick också se polarvarg och prärievarg. Här kommer lite bilder:















Wapitihjorten på bilden ovan (även kallad elk på engelska) är ett av världens största hjortdjur och ett av de största däggdjuren här i Nordamerika. Bland hjortdjuren är endast älgen större. Vi blev lite fascinerade av hornen som hannarna har. Hur kan de hinna bli så stora när de börjar växa på våren och sedan tappas varje vinter? Men tydligen så kan hornen (som är gjorda av ben) växa med en hastighet av 2,5 cm per dag. Galet!

4 kg morötter senare åkte vi nöjda hemåt.
Emma