torsdag 22 april 2010

Jon och hans bilar

Att Jons hjärta slår lite extra för motordrivna fordon av olika slag tror jag många vet. Han har bland annat en fin samling hos sina föräldrar på Hovid som består av två skotrar, en Volvo Amazon, en Volvo 940, en Scout och ett 6-hjuligt terrängfordon. Ungefär 1/5 av dessa fordon är i dagsläget kördugliga, de andra är mer som rostiga trädgårdstomtar bland Ulf och Birgittas blomstrande rabatter. Därför tror jag de sistnämnda kommer att bli väldigt glada när Jon nu ska skeppa hem SAABen som han köpte i Montreal förra året. Eller kanske inte...?

Att frakta hem bilen har varit ett myller av byråkrati, papper, tullbestämelser och logistik. Efter mycket research bestämde Jon sig för att frakta hem bilen via Baltimore med s.k. RollOn-RollOff, dvs. bilen rullas upp på ett fartyg i Baltimore och rullas av i Göteborg. Första stora vägguppet i bilens resa mot Sverige var när vi skulle ta oss över gräsen från Kanada till USA. För att bilen skulle få skeppas från USA behövde vi få ett införselbevis och en stämpel i registreringsbeviset för att visa att vi inte smugglat in bilen. Tror ni tullen kunde ge oss det? Icke. De ansåg inte att det behövdes för att kunna skeppa bilen. Det spelade ingen roll hur många tullofficerar vi pratade med, ingen kunde förstå vad vi ville ha. Det tog 5h, 5 olika tullofficerare och ett samtal till tullstationen från vår skeppare innan de tog fram rätt blanketter och gav oss stämpeln. Vid det laget var vi genomfrusna och dygnblöta av att ha sprungit mellan bil-tullstation-bil-en annan tullstation-bil osv. i stormblåst, 5 grader och ösregn.

H-vetes, j-vla tullstation!

Det kan tilläggas att det var samma tullstation där Jon en gång blev nekad återinträde till Kanada för många år sen. Vi tycker inte om den tullstationen speciellt mycket nu.

Idag har vi i alla fall kört upp bilen till Baltimore, fått den godkänd för export och lämnat av den för skeppning. Så nu är den äntligen på väg till Sverige även den. Nu har vi bara importeringsbyråkratin att se framemot!

Emma

onsdag 21 april 2010

Segs in the city

Eftersom Washington är en stor stad med mycket att se hade Jon och jag pratat om att ta en guidad tur av något slag för att få lite historia bakom alla byggnader och monument. Och jag tror vi hittade den ultimata touren, nämligen guidad tour på Segways. Så igår morse mötte vi vår guide för 3 minuters genomgång innan vi begav oss ut i trafiken. Det var både knepigt och läskigt i början, eftersom det är olikt något annat fordon jag någonsin kört förut. Det är ett eldrivet, tvåhjuligt fordon utan gaspedal och broms. Istället kör man framåt och bakåt med hjälp av sin egen kroppsvikt. Vill man åka framåt lutar man sig framåt och tvärtom. Ju fortare man vill åka, desto mera lutar man sig. Vill man stanna ska man stå rakt upp och ner. Men när man väl kommit in i det så gick var det riktigt roligt! Och så här såg det ut:


Jag och min "Seg" utanför Vita huset


Cruisandes genom Washington D.C.

Emma

tisdag 20 april 2010

Washington by night

Igår tog vår bästa guide Sven med oss in till Georgetown i Washington för lite eftermiddagsstrosning. I äkta turistanda tog vi en båttur längst Potomac floden i eftermiddagssolen och fick höra historierna kring några av de 3 627 miljoner (svag överdrift) olika minnesmonument som finns i den amerikanska huvudstaden.


Sven och jag med Kennedy Center i bakgrunden

Efter mycket strosning förvandlades eftermiddagen till kväll och mörkret la sig över Washington D.C. Ett perfekt tillfälle köra runt och se de pampiga byggnaderna upplysta mot den mörka natthimlen. Och perfekt fototillfälle för Jon såklart.


Kapitolium


Vita huset. I det andra fönstret från vänster på andra våningen, dvs. presidentfamiljens våning, såg vi tv:n stå på. Undra vad familjen Obama tittade på? Idol?

Emma

söndag 18 april 2010

Roadtripping i USA

Så i fredags vinkade vi sorgsna farväl av Montreal för den här gången och begav oss över gränsen till USA. Mer om vår problemtiska gränsövergång i ett annat inlägg. Eftersom bilen ska skeppas till Sverige har vi nu rattat oss hela vägen ner till Sven som bor straxt utanför Washington. Det var en lång resa som halverades med en välbehövlig hotellövernattning i lilla Haskell eftersom tröttman efter en veckas flyttande blev för mycket.


Saabarun, Jon och jag på vår färd mot Washington.

I lördags eftermiddag kom vi äntligen fram och fick vår belöning - middag och margaritas på en solig uteservering med trevligt sällskap. Underbart!


Jon och Sven på Uncle Julios.

Emma

Ps. Jag nås nu för tiden på mitt gamla svenska mobilnummer.

fredag 16 april 2010

Au revoir Montreal!



Igår tömde flyttfirman vår lägenhet. Nu beger vi oss av mot USA, därefter styr vi kosan återigen mot gamla Svea. Ses snart!

Ciao! (eller som man skriver här i Montreal: Chau!)

- Jon o Emma

onsdag 14 april 2010

En snabb uppdatering bland flyttkartongerna

Nu har vi kommit hem från San Andrés, utvilade, rödbrända och välfödda. Var en underbar paus från all flyttstress vi känt av den senaste tiden. Mer om vår resa får det bli i ett annat inlägg, för just nu har vi 3 killar i lägenheten som håller på och packar ner alla våra saker inför morgondagens flytt. Känns konstigt och sorligt men samtidigt skönt att dagen vi planerat för i 2 månader äntligen är här, det är nu det gäller.



Emma

torsdag 1 april 2010

Tiden flyger och snart även vi

Oj, nu har det varit tyst på bloggen ett tag allt pga våra flyttbestyr. Jons sista dag på jobbet är officiellt idag så ikväll ska vi ut på vår sista after work. Sorgligt!

Vi har i alla fall bokat en resa till San Andres, en liten ö utanför Nicaraguas kust men som tillhör Colombia. Vi far på måndag och där ska vi spendera en vecka för att ladda om våra batterier inför hemflytten. När vi kommer tillbaka är det packning av vårt bohag innan vi flyger ner till Washington den 16e. Resan till Sverige bokade vi igår och vi kommer att landa på Arlanda den 28 april.

Nu försöker vi njuta av Montreal så mycket vi kan och hinna träffa alla vi vill. Att det sedan ska bli 25 grader i morgon och på lördag här i Montreal är ju bara bonusnjutning.

Glad påsk på er alla!

fredag 26 mars 2010

Jons födelsedag

I onsdags fyllde Jon 33 år. En lagom ojämn ålder och enligt födelsedagsbarnet själv inte speciellt olikt att vara 32 år. Utöver den traditionsenliga frukostuppvakningen i sängen med skrovlig morgonsång och sockerkaka, så bjöd jag Jon på restaurang på kvällen. Temat för hans födelsedag var Quebec/Montreal så därför bokade jag bord på "Le pied de cochon" (översatt: grisfoten) som är drivs av en känd Montrealkock och serverar traditionell quebeckisk/fransk mat. Som det kanske hörs på namnet fanns det mycket gris på menyn. Vi började med att dela på två förrätter, nämligen inlagd bisontunga och foie gras. Till huvudrätt åt jag grisfot glaserad i lönnsirap med potatismos. Jag har aldrig ätit grisfot förut och förväntade mig några små fötter att få gnaga på. Men oj så jag bedrog mig. En gigantisk grisfot var vad jag fick. Det måste vara monstergrisar de föder upp i Quebec. Och från samma monstergris måste de ha tagit Jons huvudrätt, nämligen en enorm bit griskött serverad med svamp, lök och rödkål. Det var kött för minst 4 personer. Och gott var det!


Jon vs köttet - vem ska vinna? (ja, det var nog köttet, eftersom Jon orkade ungefär 1/3)



2 1/2 timmar senare rullade vi hem övermätta och nöjda. Vilken underbar restaurang, både maten och atmosfären. Dagen efter var vi nästan lite småbakis av allt griskött, men det var det värt!
Emma

onsdag 24 mars 2010

Man vet vem som fyller år...

... när Emma bakar sockerkaka. Och dagen till ära gjorde jag igår 2 stycken till min sambo som fyller år idag. Hela 33 år! Hipp hipp huurra!

Nu ska jag smyga in med frukost på sängen.

Emma

söndag 21 mars 2010

Sköna skor

... eller snarare: icke-skor! :-)

Det har blivit dags för ett litet blogginlägg om min absoluta favoritfotbeklädnad. Har nu tillbringat ett år tillsammans med mina Vibram Fivefingers och kan bara konstatera, om någon uppfunnit dessa tidigare hade världen varit en bättre plats att bo på!

Fivefingers kan liknas vid en typ av handskar, fast för fötterna. De består av en tunn gummisula och en tygovansida, och så den mest geniala biten: Fem stycken tår!

Skorna ger inget stöd, innehåller inget stötdämpande specialskum, har inga avancerade hålfotsfunktioner eller vridstyva stabilitetsattiraljer som skoförsäljare så gärna vill övertala folk att man behöver. Kort och gott, de låter den mänskliga foten fungera såsom evolutionen format den.


Känn marken under dina fötter.

När jag började använda mina fivefingers så upptäckte att gäng nya muskler - helt plötsligt började jag få träningsverk på ställen i fötterna jag inte visste fanns. Muskler, ligament och senor som legat i ide under många år under sin fångenskap i moderna skor vaknade plötsligt upp ur sin slummer.

Förutom att jag löptränar i dem, och använder dem på gymmet så kan jag varmt rekommendera dem för trekking / fjällvandring. Att vandra i naturen och känna marken (bokstavligt talat) under sina fötter är en sällsamt skön upplevelse. Eller varför inte bara slänga på sig dem när man promenerar bort till affären? Jag har upptäckt att dessa "skor" är ett eminent sätt att lära känna nytt folk, det är inte ovanligt (ibland till Emmas förtret) att okända personer kommer fram för att prata om de "spännande sakerna" jag har på fötterna.


Jag vid Ekvatoriallinjen utanför Quito, Ecuador. En fot på norra och en fot på södra halvklotet.

När jag var i Ecuador förra våren for jag upp till ekvatorn som ligger bara några km norr om huvudstaden Quito. Bäst medans jag strosade runt så känner jag hur någon knackar på min axel. Jag vänder mig om och ser en ung man som sträcker fram handen för att hälsa, något konfunderad räcker jag fram min hand och hälsar. Jag står som bäst och funderar ifall han är någon jobbig slags försäljare då han på klockren brittisk engelska utbrister "I see we two have the same good taste in footwear!" samtidigt som han spretar lite med sina fivefinger-beklädda tår. :-)

Nu när vi som bäst håller på och planerar vår semestertripp till Colombia så utbrister Emma att hon läst att det finns vassa koraller i vattnet och att hon minsann måste ha ett par hon också. Sagt och gjort, efter en tripp till MEC var den saken avklarad och Emma har nu anslutit sig till de upplysta fötternas skara.


Nöjd och glad.

Nyfiken? Kika in på http://www.vibramfivefingers.com/ ,

Ciao!

"Fivefinger gospel"-Jon

ps: Lättvättade är de också - bara att slänga in i tvättmaskin :-)