Jons födelsedag

I onsdags fyllde Jon 33 år. En lagom ojämn ålder och enligt födelsedagsbarnet själv inte speciellt olikt att vara 32 år. Utöver den traditionsenliga frukostuppvakningen i sängen med skrovlig morgonsång och sockerkaka, så bjöd jag Jon på restaurang på kvällen. Temat för hans födelsedag var Quebec/Montreal så därför bokade jag bord på "Le pied de cochon" (översatt: grisfoten) som är drivs av en känd Montrealkock och serverar traditionell quebeckisk/fransk mat. Som det kanske hörs på namnet fanns det mycket gris på menyn. Vi började med att dela på två förrätter, nämligen inlagd bisontunga och foie gras. Till huvudrätt åt jag grisfot glaserad i lönnsirap med potatismos. Jag har aldrig ätit grisfot förut och förväntade mig några små fötter att få gnaga på. Men oj så jag bedrog mig. En gigantisk grisfot var vad jag fick. Det måste vara monstergrisar de föder upp i Quebec. Och från samma monstergris måste de ha tagit Jons huvudrätt, nämligen en enorm bit griskött serverad med svamp, lök och rödkål. Det var kött för minst 4 personer. Och gott var det!


Jon vs köttet - vem ska vinna? (ja, det var nog köttet, eftersom Jon orkade ungefär 1/3)



2 1/2 timmar senare rullade vi hem övermätta och nöjda. Vilken underbar restaurang, både maten och atmosfären. Dagen efter var vi nästan lite småbakis av allt griskött, men det var det värt!
Emma

Man vet vem som fyller år...

... när Emma bakar sockerkaka. Och dagen till ära gjorde jag igår 2 stycken till min sambo som fyller år idag. Hela 33 år! Hipp hipp huurra!

Nu ska jag smyga in med frukost på sängen.

Emma

Sköna skor

... eller snarare: icke-skor! :-)

Det har blivit dags för ett litet blogginlägg om min absoluta favoritfotbeklädnad. Har nu tillbringat ett år tillsammans med mina Vibram Fivefingers och kan bara konstatera, om någon uppfunnit dessa tidigare hade världen varit en bättre plats att bo på!

Fivefingers kan liknas vid en typ av handskar, fast för fötterna. De består av en tunn gummisula och en tygovansida, och så den mest geniala biten: Fem stycken tår!

Skorna ger inget stöd, innehåller inget stötdämpande specialskum, har inga avancerade hålfotsfunktioner eller vridstyva stabilitetsattiraljer som skoförsäljare så gärna vill övertala folk att man behöver. Kort och gott, de låter den mänskliga foten fungera såsom evolutionen format den.


Känn marken under dina fötter.

När jag började använda mina fivefingers så upptäckte att gäng nya muskler - helt plötsligt började jag få träningsverk på ställen i fötterna jag inte visste fanns. Muskler, ligament och senor som legat i ide under många år under sin fångenskap i moderna skor vaknade plötsligt upp ur sin slummer.

Förutom att jag löptränar i dem, och använder dem på gymmet så kan jag varmt rekommendera dem för trekking / fjällvandring. Att vandra i naturen och känna marken (bokstavligt talat) under sina fötter är en sällsamt skön upplevelse. Eller varför inte bara slänga på sig dem när man promenerar bort till affären? Jag har upptäckt att dessa "skor" är ett eminent sätt att lära känna nytt folk, det är inte ovanligt (ibland till Emmas förtret) att okända personer kommer fram för att prata om de "spännande sakerna" jag har på fötterna.


Jag vid Ekvatoriallinjen utanför Quito, Ecuador. En fot på norra och en fot på södra halvklotet.

När jag var i Ecuador förra våren for jag upp till ekvatorn som ligger bara några km norr om huvudstaden Quito. Bäst medans jag strosade runt så känner jag hur någon knackar på min axel. Jag vänder mig om och ser en ung man som sträcker fram handen för att hälsa, något konfunderad räcker jag fram min hand och hälsar. Jag står som bäst och funderar ifall han är någon jobbig slags försäljare då han på klockren brittisk engelska utbrister "I see we two have the same good taste in footwear!" samtidigt som han spretar lite med sina fivefinger-beklädda tår. :-)

Nu när vi som bäst håller på och planerar vår semestertripp till Colombia så utbrister Emma att hon läst att det finns vassa koraller i vattnet och att hon minsann måste ha ett par hon också. Sagt och gjort, efter en tripp till MEC var den saken avklarad och Emma har nu anslutit sig till de upplysta fötternas skara.


Nöjd och glad.

Nyfiken? Kika in på http://www.vibramfivefingers.com/ ,

Ciao!

"Fivefinger gospel"-Jon

ps: Lättvättade är de också - bara att slänga in i tvättmaskin :-)

Voulez-vous crochet avec moi?

Nu är vi sjuka igen och har varit nästan hela veckan. Onda halsar, host och snörvel. Det är aldrig roligt att vara sjuk men det känns om än lite jobbigare att ligga inne och snörvla när man bara har några veckor kvar i stan att njuta. Lite stressande...

Igår var jag så trött på att bara sova och äta så jag i alla fall stickade klart puffen som jag haft som sidoprojekt. Allt detta jobb för att jag inte hade råd med en sån här puff.


Puff Daddy

Jag virkade också färdigt OS-mössan för några veckor sen. Tanken var att den skulle bli lite längre men garnet tog slut.



Ojoj, verkar nästan som om vår emigrantblogg håller på att förvandlas till en pysselblogg. Ska försöka fokusera mer på annat i veckan som kommer, jag lovar! Nu ska jag gå och göra lite te till min onda hals.
Snörvel 'n' out!
Emma

Teknikens under

Idag har jag provat på något nytt, nämligen att göra en jobbintervju i Sverige med hjälp av en dator och en webbkamera. Det var nämligen så att jag, i mitt jobbletande inför hemflytten, skickade in en ansökan till ett jobb hos Landstinget Västernorrland. Efter några veckor hörde de av sig och ville veta mer. Vi bestämde att vi skulle ha en intervju över det stora internätet eftersom jag inte kunde vara på plats fysiskt. Efter tekniska genomgångar tog intervjun plats idag vid mitt eget matbord. Jag hade mina farhågor om svårigheterna med att försöka förmedla sin personlighet genom en skärm och nackdelen att inte kunna ta ögonkontakt med sin intervjuare. Trots det tyckte jag det gick förvånansvärt bra. Visst kändes det konstigt att inte kunna ta i hand när man hälsade men de som intervjuade var så avslappnade så det gick bra. En spännande ny erfarenhet helt enkelt. Om jag fick jobbet eller inte får vi veta de närmaste veckorna!

Emma

Nej, jag har ångrat mig!

15 grader i skuggan och ljust fram till kl 19 på kvällen. Tulpaner och krokus i rabatterna och inte en droppe snö så långt ögat kan nå. Jag tänker stanna här. Jag vill inte återvända till Sveriges och, mer specifikt, Norrlands mörker. Jag vill bara inte.

Emma

Grönt är skönt, men tungt dagen efter...

Igår firade vi St Paddys och precis som förra året hade vi riktigt kul. Idag är vi sega och tunga i huvudet, men det var det värt!

Kal, Louis och Jon - stolta irländare för en dag.

Och så en liten film för att fånga stämningen:

OBS! Det är inte någon utav bloggförfattarna som dansar på bordet.

Emma

Nu börjar det hända saker!

Nu när vi börjar närma oss den 1 april, Jons sista dag på jobbet, så känns det som tiden galopperar iväg. Det är svårt att förstå att vi ska flytta tillbaka, men nu börjar pusselbitarna så smått falla på plats. Vi har fortfarande inte fått tag i lägenhet i Sverige utan får hoppas på familj och vänners gästvänlighet de första veckorna. Jag skriver jobbansökningar för fullt medan Jon ställer intressanta jobberbjudanden mot sin egna önskan om lite ledig tid när vi kommer hem. Så här ser i alla fall den preliminära planen ut: 2-12 april - resa runt på Kuba med varsin ryggsäck på ryggen. 15 april- packning och flyttning av vårt bohag. 16 april- flyga till Washington och hälsa på Sven. 19-25 april- Fritt resande i Amerikat. 26 april- Resa till Sverige. 1 maj - Emma börjar sitt drömjobb (hon ska bara få det först...).
Vi får se hur planen håller, det vi bokat hittills är flytten av vårt bohag.

Nu försöker vi njuta för fullt av vår tid i Montreal. Imorgon är det St Patricks day-firande med stor parad och troligtvis en guiness eller två. Vi ska börja dagen med brunch med ett gäng vänner för att sedan ta oss ut i vimlet av firande montrealare. Jag har lyckats prata mig till 2 VIP-biljetter till Hurley's så i år slipper vi i alla fall stå och köa för det svarta flytande guldet. Jag tror inte jag behöver lägga till att Jon blev överlycklig.



Emma

Den magiska vitlöken

Nu ska jag erkänna en sak som jag nästan skäms lite för. Och jag ska erkänna det för att jag vill sprida min nyfunna kunskap om vitlökens helande men ganska illaluktande kraft. Som ni vet har jag och Jon legat hemma och varit dåliga i några dagar. Jag har haft ont i ett öra som inte velat sluta värka. Jag har försökt bekämpa värken med sömn, echinea och värktabletter, men inget ville fungera. Så i ren desperation bestämde jag mig för att prova en sista utväg innan doktorn, nämligen en gammal huskur. Så jag hackade en vitlöksklyfta, lade lite av "hacket" i lite gasväv, snörde om och stoppade in i örat. Och så gick jag omkring så hela dagen här hemma. Det var inte speciellt snyggt och gjorde att jag fick hörsel som en gammal pensionär (förlåt alla pensionärer där ute). "Va? Vad sa du?" var mina mest använda uttryck igår. Jon tyckte det mest förvirrande var att det luktade vitlök ur mitt öra och inte ur min mun. Och frågan är hur lång tid det kommer ta innan den öronlukten försvinner...

Vad jag i alla fall skulle komma till var att när jag vaknade i morse var min öronvärk helt borta. Puts väck tillsammans med min ömmande hals. Det är nästan ett litet mini-mirakel!

Mer vitlök i örat åt folket!
Emma

Krassliga klubben

Som den generösa sambo jag är, har jag nu delat med mig av mina krämpor till Jon som nu också är hemma och är sjuk. Jon hostar sig blå medan jag fightas med ett värkande högeröra och en ond hals och kropp. Är det ingen som har några tips på huskurer för att bli av med öronont och hosta? Läste någonstans att man skulle stoppa in en vitlök i örat, tror ni det kan funka?

Sjuklingarna

Februari på Monde Ruelle

Idag är jag lite krasslig så istället för att skriva ett milslångt inlägg tänkte jag bjuda er på bilder från galleriet Monde Ruelle som jag jobbar för. Under februarimånad har besökare kunnat njuta av en ytterst upplyst utställning, nämligen the Highlight Ball. Galleriet har spridit ett välbehövligt sken i vintermörkret med hjälp av lokala talanger som ställt ut sina lysande skapelser under parollen ecodesign. En skimrande utställning helt enkelt och här har ni de utlovade bilderna:


Alla kreatör i galleriet har en otrolig innovationsförmåga...


... det är därför svårt att välja en favorit...


.. men jag måste erkänna att jag gärna skulle vilja ha en av Laurent Sasielas taklampor som är gjorda av gamla persienner och oranget plaststaket (hänger upptill i bild, här gul och vit). Om jag ändå hade pengar...






En annan av mina favoriter är Cynthia Bellemare som gör lampor av diabilder. Här ser ni hennes "Bambi" (stående på träkuben på golvet).

Emma
Ps. Blir ni sugen på att se mer så hittar ni alla produkter till försäljning på monderuelle.com.

Söndagsbrunch

Något jag kommer sakna med Montreal är den helgbrunch-kultur som finns. Staden kryllar av frukostrestauranger som serverar allt från en " full English breakfast" till fyllda crepes och färsk frukt, mellan kl.6 på morgonen till kl.15 på eftermiddagen. Som den frukostälskare jag är passar det här mig perfekt. Sen är det ett bra sätt att träffa vänner som man inte hinner träffa på vardagarna. Vi ska faktiskt iväg nu på brunch, så fort Jon kommer ur duschen det vill säga. Vi tar nog en promenad dit i det fina vårvädret. Åh, härliga söndag!

Emma

Släpp fångarne loss, det är vår!

Jag skriver inte det här inlägget för att göra våra svenska insnöade läsare avundsjuka. Inte alls. Men jag ville bara berätta att våren har kommit till Montreal. Våren. Plusgrader, fågelsång och sol. Ja, jag vet att det bara är 4 mars vilket betyder att det fortfarande kan komma mer snö men just nu är det vårväder här. Ett säkert vårtecken är att Dairy Queen, den nordamerikanska glasskedjan, har öppnat upp sina portar efter att ha hållit stängt över vintern. Att snön smällt till små brungråa sandhögar på trottoarkanterna är ett annat vårtecken. Tecken på att våren är påväg! Plötsligt känns det lite lättare att leva.

Så denna soliga dag ska jag hämta ut våran bil som varit inne på lagning efter att den varit i närkontakt med fru Ws bil. Under tiden har vi haft en stor, fet Jeep Cherokee som är fullt utrustad. Den har till och med kamera i bakluckan som filmar ut genom bakrutan när man backar. Så föraren ser backningsvyn på en skräm fram. En kul gizmo, men samtidigt måste man ju fråga sig: hur lat är man bli om man inte orkar vrida på huvudet när man ska backa?

Nu ska jag ut och skotta fram bilen. Nej men vänta, det behöver jag inte göra för här i Montreal är det ju vår..

Vår vare med er!
Emma

Vem var det som tog OS-guld i hockey nu igen?

Jo, men det var ju Kanada om någon mot förmodan missat det. I söndags lyckades kanadensarna med bragden att slå USA i denna nordamerikanska nationalsport (vintertid i alla fall). Dagen efter pryddes alla tidningar av hockeylaget och rubriker som "Oh Canada!" och "14 guld". I långa hyllningsrepotage kunde man läsa om målskytten Crosby som är hjälten i vad de nu kallar "den viktigaste hockeymatchen någonsin". Det är nämligen så att Kanada, som inte hade tagit en enda guldmedalj på hemmamark innan dessa olympiska spel, lyckades slå rekordet för antal vunna OS-guld under en olympiad någonsin. Att de är stolta är bara förnamnet. I mittuppslaget på en av de engelska tidningarna här kunde man t.ex. hitta en idolaffisch med det guldprydda hockeylaget. Till och med quebeckarna, som tidigare klagade på att invigningscermonin exkluderade dem både språkligt och kulturellt, verkade glädjas av landets olympiska framgång. De erkände till och med att avslutningscermonin faktiskt inte var så dum eftersom det faktiskt talades "lite mer franska" där.

Vi spenderade största delen av söndagen framför tv:n och OS...

... fast vi var nog mest intresserade av femmilen.


Själv virkade jag färdigt mitt provex av OS-mössan som är så populär i Sverige. När garnet som jag beställt kommer ska jag försöka virka en riktig Sverige-mössa (även om jag tycker att färgerna mer liknar Vattenfalls logo). Vill du fortfarande ha en, Daniel?

Emma