Ecuador kallar...

Nu är det bestämt. Jon far till Ecuador på lördag för ett möte de ska ha på måndag. Beroende på hur mötet går kanske han stannar längre. Han får ta det som en komplimang att de vill ha den som kan mest om produkten på plats, även om det känns kämpigt att behöva sätta sig på planet. Själv hoppas jag på att han får komma hem efter mötet, inte för att jag inte vill vara ensam, utan för att vi ska gå på Diana Krall på onsdag, något jag vet att han har sett framemot.

Sen känns det kanske inte heller som den mest ultimata tidpunkt att åka i och med den sviniga influensan som går i världen. Men Ecuador har i alla fall inte några rapporterade fall än, så det är nog lugnt. Som den oroliga och halvneurotiska flickvän jag är så har jag ändå packat ner munskydd och antibakteriell gel i hans väska. Då känner jag mig lite lugnare även om jag vet att det är ungefär lika troligt att han kommer använda grejerna som att han någonsin skulle sätta på sig kläder i syntet-material... Högst otroligt alltså!

Kram Emma

Glad valborg!

Idag har jag gjort det sista utav 4 prov för att få gå vidare till nivå 5 i franskan. Resultaten får vi imorgon, så nu kan jag bara hålla tummarna.

Idag är det väl valborgsfirande som gäller för hela slanten i Sverige. Här firas det inte, vilket är lite synd eftersom vi inte får en ledig dag. =) Fast det jag tror vi saknar mest är att inte få sjunga de traditionella vårsångerna en dag som denna. Att få stå där på torget och frysa bakdelen av sig samtidigt som man stämmer upp i en högtidlig Sköna Maj eller Vintern Rasat. Det finns inte mycket som slår det.

Istället ska vi gå på vernissage ikväll. Det är på ett galleri som bara ställer ut möbler som är gjorda av återanvänt material och temat för kvällen är Alice i underlandet. Det ska bli mycket spännande. Jag får berätta mer om galleriet i ett annat inlägg, är nämligen så att jag ska jobba lite med deras PR i vår, men det är en helt annan historia!

Glad valborg allihopa!
Emma

Goda nyheter...

Den senaste veckan har vi haft några riktigt varma dagar. Det har varit uppåt 30 grader i skuggan och inte bara sådan vårvärme som försvinner när solen går ner, utan riktig fuktig värme som varat hela natten. Häromkvällen var det 25 grade varmt ute när klockan var 23. Om det här kallas vår, hur blir då sommaren?
Jag vet att det är dumt att klaga på värmen nu när den äntligen kommit, men tack vare den så har vi haft olidligt varmt i vår lägenhet. Vi har två stora fönster i vårt vardagsrum där solen ligger på hela eftermiddagarna och gör det till ett växthus. Det har varit nästintill omöjligt att vara där och ännu värre att försöa plugga, huvudet bara dunkar av värmeslag. Jag har försökt öppna fönster för att släppa in lite luft, men det har bara varit varmare luft utomhus.
Så nu till den goda nyheten, vår hyresvärd berättade idag att de ska installera AC i lägenheten på onsdag. Tjihoo!

Vet inte om vi har berättat om våra hyresvärdar, men det är ett äldre kinesiskt par. Kvinnan har bott i Sverige förut så hon pratar svenska och det var just tack vare vår nationalitet som vi fick lägenheten. Svenskar var bra, ordningsamma människor tyckte hon. Anledningen till att de nu lägger ut en massa pengar på AC åt oss verkar vara liknande. Vi är så snälla sa hon i telefonen. Äntligen får man något tillbaka för att man är snäll svensk! Tack så mycket säger vi.

Emma

En lördag med rugby och öl

I lördags hade Jon och jag en date med ett annat par, Kal och Shasha. Vi träffade det här paret i kön till puben på St Patricks day där vi också utbytte emailadresser och nummer innan vi skingrades i pubmyllret. Efter lite mailandes bestämde vi till slut att vi skulle träffas och titta på Kal när han spelade rugby och umgås lite efter det. Så, lördags eftermiddag spenderade vi i värmen på en läktare tillsammans med Shasha och Kals systrar. Efter matchen, som vi inte förstod så väldigt mycket av, följde vi med laget till deras klubbstuga där vi umgicks över några öl och lite pizza. Som riktiga rugbyspelare tyckte de om att dricka öl och hade små dryckeslekar för att få varandra att dricka mer. En av lekarna gick ut på att man skulle få bort fötterna från golvet så fort som möjligt när någon skrek ”sharkattack”. Den som blev sist fick en s.k. ölbong med en massa öl att häva i sig. Ingen hade informerat mig eller Jon om dessa lekar, självklart med flit, så Jon fick bita i det sura äpplet som ni ser på bilden. Han klarde det galant, det var nästan som om han gjort det förr... ;)

Egentligen tror jag att han njöt av all öl!

Vi fortsatte kvällen hemma hos Kal där Shasha bjöd på underbar, hemgjord kinamat. Hon har bott i Kina i 6 år så hon kunde alla knep. Mums! Eftersom det också var hennes födelsedag på söndagen så fortsatte vi kvällen ute på olika barer och stupade inte i säng förrän halv 4. Till vårt försvar måste vi ju ta seden dit man kommer och festa som kanadensarna, visst!?

Vi och våra nyfunna vänner

Emma

Vardagen

Det här är nog ett av de mindre intressanta inläggen för alla andra än vår närmaste familj, men jag vill bara ge en liten uppdatering på vårt vardagsliv. För det kommer en viss punkt i ens nya liv då allt som man engång känts så nytt och spännande börjar kännas som vardag. Jag tror vi har kommit dit nu. Jon jobbar för tillfället mycket med något system nere i Ecuador (för detaljer vänd er till Jon) och brukar knappt hinna träna på dagarna. Inte bra för maraton-formen. Han kommer hem sent på kvällarna, äter det jag ställer fram på bordet och brukar sedan hamna i soffan där han läser på om alla tänkbara aspekter av löpning. Troligtvis kommer han att behöva åka ner till Ecuador senare i vår, men vi inväntar fortfarand ett datum.

Jag traskar till skolan varje morgon och försöker lära mig nya ord och grammatik. Ibland känns det som om man står och trampar på samma ställe, att man inte utvecklas lika mycket som man gjorde i början när allt var nytt. Jag läser fortfarande böcker för förskolebarn 1 gång i veckan. Det brukar alltid kännas lite jobbigt innan, men man känner sig alltid stolt när man väl klart av det. Nästa vecka har vi prov för att se vilka som går vidare till nästa nivå, så denna helg blir det plugg trots att de förutspår 25 graders värme. Jag känner mig väldigt trött men tror det har med pollen att göra, tydligen finns det även i Kanada.

Men visst är det väl skönt med lite vardag? Hur ska man annars kunna uppskatta det nya och spännande? Till exempel så sa vi gå och titta på lite rugby på lördag. Vi träffade ett par i kön till puben på St Patricks day och de har bjudit med oss på rugby och de obligatoriska ölen efteråt. Vi utökar sakta men säkert vår umgängeskrets! Sen har vi också beställt biljetter till Diana Kralls konsert den 6 maj, något vi verkligen ser framemot!
Nej, nu kallar vardagslivet. Hej på er!
Emma

Att träna eller att inte träna...?

Att vara sambo med någon som tränar inför ett maraton kan nog få vem som helst att känna sig som en lat soffpotatis. Jon är ute och springer i ur och skur medan jag sitter hemma vid datorn och funderar på om jag inte ska ta en kaka till kaffet ändå. Men nu ska det bli ändring på det! Jag har bestämt mig: Mitt nya mål är att jag ska bli smal och vältränad, för hur svårt kan det vara egentligen..??

Okej, okej... Jag inser att jag aldrig kommer att bli smal, det kan jag inte lura i mig själv. Jag skyller på att jag föddes med en grov benstomme som gör att jag aldrig kommer att se ut som Heidi Klum. Jag styrker nog "smal" ur mitt mål.

Då återstår vältränad. Det betyder att jag måste träna ofta. För att se vältränad ut ska också musklerna vara väldefinerade och då måste jag försöka få bort lite av mitt överflödiga underhudsfett. Det betyder alltså ingen mer choklad och gym 5 dagar i veckan... Kanske ska stryka "väl" ur mitt mål också.

Då återstår tränad. Jag ska helt enkelt börja träna. Det borde väl vara ett realistiskt mål i alla fall. Jag lovar att börja direkt, ja, imorgon alltså..
Emma

Genrep inför Ottawa

I morse klev jag upp tidigt och vräkte i min en försvarlig portion havregrynsgröt. Anledningen till detta står att finna i det faktum att det datumet för Ottawa marathon börjar närma sig med stormsteg.

För att få lite koll på logistiken kring en löpningstävling och för att kolla att jag är på rätt spår gällande min paceing-strategi (Vettig motsvarande svensk fras sökes) så anmälde jag mig till 21K de Montréal, ett lopp som går ute i parken Jean Deapeau. Starten går på ön St. Helene där man efter 1½ varv springer över en bro till ön Notre Dame där man först kutar runt Formel 1-banan sedan den kring gamla olympiska roddbassängen och därefter tillbaks till mål på st. Helene.

Luften var kall och stundtals blåsig men solen strålade från en klarblå himmel och det hela var en mkt trevlig upplevelse med glada organisatörer och löpare. Förutom att mina 2 veckor gamla skor ger mig ont i fötterna (så Emma fick komma med mina backup-skor) så gick allt enligt planerna. Efter loppet smoffade vi i oss bananer och chips på en filt i parken och somnade i solen.

Jon

Vårtecken

Nu börjar solen titta fram mer och mer och sakta men säkert stiger temperaturen. Nu har jag sett ett av de första vårtecknen också, och nej, det var inte krokusar eller tussilagos. Det var montrealare som monterade ner sina garagetält. Det är nämligen så att i vintras hade nästan vartannat hus här i Montréal varsitt vitt tält på uppfarten istället för en carport. Det har sett ganska lustigt ut, speciellt när husen har varit stora och pråliga men med partytält för bilen. Att de nu monterar ner tälten måste ju betyda att det är slut på snön. Jag håller tummarna för det i alla fall!


Montera ner partytältsgaragen, våren är kommen!

Emma

As the french say: Au revoir!

Nu har far, mor och bror övergett luftmadrasserna på vårt vardagsrumsgolv och landat hemma i gamla Svedala igen. Det har varit supermysigt att ha dem här, deras 2 veckor gick väldigt snabbt. Mycket har vi hunnit med, så mycket att jag inte hunnit skriva om det. Här kommer därför en liten resumé:


I början hade vi riktigt kallt och grått vårväder...

... men i slutet tittade solen äntligen fram.


Vi hann med en tripp till Quebec där vi njöt av värmen...

...och den fina utsikten.


Jon och jag försökte visa dem de bästa sidorna av Montréal, exempelvis Parc Jean Drapeau där stadens skyline ståtligt reser sig ovan St Laurence river.

Idag har jag återerövrat lägenheten med hjälp av dammsugaren, men jag ska erkänna att det var med lite vemod jag städade bort alla spår efter familjen B. Eller nästan alla spår i alla fall. Mamma har glömt kvar ett paket med cupcakes-plåster, alltså plåster som är formade som små cupcakes. Ett typiskt mammainköp som jag tror pappa är glad att hon glömde =)
Tack för 2 härliga veckor pappa, mamma och Phil!
P&K Emma

Joyeuses Pâques! (Glad påsk!)

Vi har försökt fira påsk på kanadensiskt vis, med stora chokladägg. Men Jon och jag var nog gladast över lösgodiset som mina föräldrar hade med sig. Mycket godis har det i alla fall blivit! Och när vi inte ätit ägg så har vi spenderat timtal med att måla dem. Här har ni några alster, fint va? Mycket tålamod krävdes för att få till dem såhär...



Hoppas ni haft en bra påsk!
Kramar Emma och Jon

Longfriday

På långfredagen tog vi en dagstur till USA och Lake Placid. Lake Placid är kanske mest känd som staden där vinter-OS hölls 1980. De lever fortfarande på den meriten och de flesta matställen och butiker har ordet Olympic i namnet. Vi hann med att se mycket i det förlovade landet.


Vi började dagen med att köa för att få komma in i The Empire State (New York) och var som vanligt tvugna att fylla i papper och lämna fingeravtryck för att bli insläppta.


Vi njöt av den amerikanska matkulturen på ett amerikanskt "diner"...


Vi stötte på inhemska, vilda djur...


Vi skulle se vattenfall men fick nöja oss med forsar...


Vi njöt helt enkelt av att bara få vara tillsammans denna underbart soliga långfredag...


Emma

Frukost i Jätteapelsinen

Idag promenaderade jag till jobbet. Strax innan ericssonkontoret finns en gigantisk apelsin. Det är ungefär Montreals motsvarighet till "Kejlles grill" på Alnö. Där har horder av ungdomar hängt sedan 40-talet. Jag passade på att testa deras frukost. Det blev sallad, kaffe, toast, stekta ägg, potatis och bacon för 4 bucks. Inte pjåkigt!

Just det, dom serverar givetvis apelsinjuice där också!

- Jon

Misär

Ja, det är ett starkt ord, men den här veckan har helt klart haft en misär-stämpel. Till att börja med har det regnat nästan konstant sedan mamma och pappa landade, vilket har gjort turistaktiviteterna lite blöta. Sedan vaknade pappa med tandvärk häromdagen så vi har letat tandläkare och fått konstaterat att han behövde en rotfyllning i en framtand. Så idag har han varit hos rotfyllningsspecialisten och får för tillfället inte tugga på vänster sida. Vi har hällt i honom soppa på höger sida.
Vi har även haft inbrott i en bil som vi lånat av Jons jobbarkompis. Krossad ruta, glas i hela bilen och stulen GPS. Vi hade haft bilen i 7h, så det kändes ganska bittert. Jag har därför suttit i telefon med polis, försäkringsbolag och bilrutefixare i många långa timmar. Igår fixade jag rutan, så imorse kändes som om allt skulle vända, men icke. När jag drog upp rullgardinen det hade snöat några centimeter och allt vårigt grönt hade plötsligt blivit vitt. Usch! Och nu på eftermiddagen fastnade mamma ute på stan själv efter att den metro hon skulle ta hade börjat brinna. Jag fick guida henne till närmaste buss, så hon lyckades i alla fall hitta hem tillslut..

Nu ska vi åka och hämta Philip på flygplatsen, så vi hoppas han har med sig lite bättre väder och karma. Önska oss lycka till!
Emma

The Burridges have arrived

Igår kom andra invasionen från Sverige, nämligen mina föräldrar. Även min bror kommer att dyka upp om en vecka. Hittills har de hunnit strosa på Sherbrooke och bjudit mig på lunch. So far so good! Just nu ligger de båda jetlaggade, pappa i soffan och mamma i badet. Men lite action i sann familjen Taikon-anda har vi också hunnit med när vi blåste upp luftmadrassen. Problemet var att ingen orkade blåsa upp den manuellt och vi hade ingen pump, men alla hade vi den bästa lösningen på det, enligt oss själva i alla fall.


Mamma hade blåst upp luftmadrasser förr med hårfön och det hade ju gått såå bra. Det slutade med att luftmadrassen smälte lite och hårfönen blev överhettad och fick spendera kvällen i kylen.


Killarna tyckte att dammsugaren skulle användas och trots att hemmafrun Emma (som alltid använder den kära manicken) försökte säga att det inte fanns ett utblås på samma sett som på svenska dammsugare, så letade de ett utblås att koppla slangen till i minst 10 minuter.


Det slutade med att jag helt enkelt fick blåsa upp madrassen manuellt med lung-kraft.


När den väl var uppblåst var frågan om den kanske läckte. "Är du säker på att du inte hör något?"

På morgonen var luften forfarande kvar i madrassen, men jag tror ändå vi ska ta och investera i en pump till framtiden.
Emma

En strippklubb för alla former

I dagens tidning kan man läsa om en kontroversiell strippklubb här i Montréal. Det är ingen hemlighet att det finns många klubbar med lättklädda kvinnor i vår nya hemstad. I the Village, som är centrum för alla homosexuella, finns även många strippklubbar med lättklädda män. Det kontroversiella ligger dock inte i existensen av dessa klubbar utan snarare i hur en specifik klubb väljer att stå ut i mängden. Så här ser deras skylt ut:


Foto: David Boily - La Presse

Det står alltså att klubben har 12 dansare, varav 10 är vackra, en är tjock och en är ful. I tidningar försvarar sig klubben med att de inte pekar ut vem det är besitter vilka av de ovannämnda egenskaperna. De menar att alla har olika smak, tjock för en person är kanske smal för en annan. Det har i alla fall fått politikerna att rasa, som menar att det är hemskt att det finns en sån brist på respekt för kvinnor år 2009.

Som PR-människa tycker jag att det är ett ganska roligt knep för att få sig lite uppmärksamhet. Skönhet ligger i betraktarens ögon. Vi dömmer andra människor varje dag utifrån hur de ser ut, även om vi inte gör det så här öppet. Samtidigt kan den feministiska sidan i mig tycka att det är fel och klyschigt tänka floskler som "alla är vackra på sitt sätt". Fast om man som politiker accepterar existensen av de 100-tals strippklubbarna där kvinnorna ska ta av sig för männens nöje, har man då inte redan tappat sin respekt för kvinnan i samhället? Vad skadar det att ta det ett steg längre? Var ligger det egentliga problemet? Men å andra sidan, vad är då nästa steg efter det här? En skylt där det står 10 vackra, 1 svart och 1 handikappad? Jag skulle kunna fortsätta den här diskussionsmonologen hela dagen som ni kanske märker, men jag skulle nog bara gå runt i en ring.

Min vana trogen ska jag istället försöka jag se det positiva i det här; klubben anställer ju även kvinnor som inte är trådsmala. Kanske ska jag ta och söka extraknäck där? =)
Emma - med nya strippnamnet Heavenly Heavy

April, april din dumma papperssill!

Den 1a april firas även här men under namnet Poisson d'avril (aprils fisk direktöversatt). Skämt och practical jokes står självklart på menyn även här. Men precis som i Frankrike, så har de quebeckiska barnen som tradition att sätta en pappersfisk på någon annans rygg utan att denna person märker något. Förklaringen till varför man sätter just en fisk är många, till exempel att man inte får fiska denna period eller att vi nu lämnar fiskens stjärntecken. Eftersom vi invandrare på skolan nästan är som små barn i det här samhället, i alla fall när det kommer till språket, så var "fiskfästning" en stor aktivitet idag. Så här såg det ut:

Poisson d'avril! - ropar man när man lyckats lura någon.

Tänk att man kan ha så kul med en bit papper. Antingen var vi understimulerade och uttråkade eller bara väldigt roade av att få prova nya traditioner. Lite av båda tror jag.
Emma