Återigen har det gått så där lång tid sen vi skrev senast. Vad händer då här borta?
Jo, förra veckan var jag på en audition för att läsa in den svenska rösten till några e-learning filmer som skulle göras. Jag hittade annonsen för jobbet på internet och tog efter några dagar mod till mig och ringde för att få lite mer information. När jag lade på luren 3 minuter senare hade jag tackat ja till en audition där jag skulle läsa olika svenska texter dagen efter. När tiden för auditionen kom tryckte de upp en mick i ansiktet på mig och gav mig en svensk text. Snacka om att jag hamnade utanför min bekvämlighetszon! Jag har ingen aning om hur det gick, de skulle höra av sig om drygt 1 månad. Om inte annat så är jag en erfarenhet rikare!
Jon har ägnat den här veckan åt att träna. Han har provat-på-tränat med en triathlonklubb här i stan nästan varje kväll och har på övrig ledig tid läst på om allt som finns att veta om triathlon. 2 böcker är redan inhandlade. När han väl ger sig in i något är det helhjärtat och det här med träning har verkligen fått honom på kroken verkar det som. Han har till och med nämnt att han skulle kunna tänka sig att gå en kurs för kunna undervisa i ämnet. Jag vet inte riktigt vad som hänt med honom med honom...
Själv har jag haft skola och galleri hela veckan. Det är kulturdagar här fredag till söndag så vi har ett event där graffitimålare ska dekorera återvunna möbler. tror det kommer bli väldigt snyggt! Ska bli kul att äntligen få vara med på ett event som jag varit med på hela vägen och skött hela PRen till. Återkommer med bilder så fort jag kan.
Nu ska jag krypa i säng så jag hinner få lite sömn innan helgen.
Emma
söndag 20 september 2009
onsdag 16 september 2009
Fotofynd på Icebreaker
Vi är precis hemkomna från Icebreakers releasekväll av deras nya höstkollektion. Icebreaker är affären med enbart merinoullskläder, och en av Jons få favoritaffärer. Vi hade osat att vi skulle gå dit och kika men var båda ganska trötta och velade in i det sista om vi verkligen hade ork att ta oss dit. Men efter att ha insett att vi legat på sofflocket de senaste 2 kvällarna bestämde vi oss för att bege oss. Och tur var väl det, för när vi väl kom innanför dörren möttes vi av en vägg med bilder varav 1 bild verkade väldigt bekant. Vänta, det var ju bilden som Jon skickade in till deras fototävling för 1 månad sen. Tydligen hade bilderna hängt där sedan i augusti utan att vi vetat om det. Och med det så förvandlades kvällen nästan till ett vernissage iställe, speciellt när Jon, precis som de andra fotograferna innan honom, fick signera sitt foto. Vilken lycka och stolthet! Tror han tyckte det var värt varenda dollar han lagt ner på kameran.
Jon och hans bild på mig när jag tittar ut över stupet i Parc National des Hautes-Gorges.
Emma
Jon och hans bild på mig när jag tittar ut över stupet i Parc National des Hautes-Gorges.
Emma
tisdag 15 september 2009
Spice up vardagen
Hittills har vi inte mycket att rapportera om den här veckan. Den har mest involverat jobb och skola. Ja, jag har börjat plugga franska igen på nivå 6. Känns onekligen bra med lite hjärnstimuli efter en sommars uppehåll.
För att fylla ut det här inlägget tänkte jag istället bjuda på en gammal goding som vissa av er redan sett. Tidigare i somras fick ni lyssna på Jons inblandning i KirklanCrew-låten. Men det är abslout inte det första bandet som Jon varit med i. Visste ni att han var med i Spice Girls, nej jag menar Spice Guys..? Så här såg dem ut då.
Emma
För att fylla ut det här inlägget tänkte jag istället bjuda på en gammal goding som vissa av er redan sett. Tidigare i somras fick ni lyssna på Jons inblandning i KirklanCrew-låten. Men det är abslout inte det första bandet som Jon varit med i. Visste ni att han var med i Spice Girls, nej jag menar Spice Guys..? Så här såg dem ut då.
Emma
söndag 13 september 2009
Den här helgen
Taggade efter allt förra helgens cyklande gjorde vi i lördags en favorit i repris. Fast den här gången styrde vi styret mot Parc Jean-Drapeau och den gamla Formula 1-banan som nu också är racingbana för cyklar. Vi tog vägen över Pont Jaques-Cartier och fick en fantastisk vy av Montréal.
Hela bron skakade av bilarna som körde, som tur var var det bara vatten under oss...
När vi kom fram till Formula 1-banan var den avstängd för ett triatlon vilket jag trodde skulle göra Jon lite besviken. Han hade nämligen pratat om att cykla på banan hela sommaren. Tvärtom blev han alldeles extatisk. Jon har nämligen pratat om att göra ett triatlon ända sedan han sprang marathonet i Ottawa. Vi han dock bara se slutet på loppet men det verkar helt klart ha givit honom blodad tand.
Ser ni lyckan (och önskan att delta) i hans ansikte?
Efter några timmar vände vi hemåt igen och när vi kom innanför dörren visade Jons cykeldator att vi suttit på sadeln i 2.30h. Lite ömma var vi.
Hemåt!
På kvällens var det svensk musik som hägrade. Vi tog med oss Anders och gick till Metropolis för att se The Sounds. Trots att vi inte hade lyssnat speciellt mycket på dem kunde vi över 60% av låtarna. Tror de har spelats flitigt på radio i Sverige. Bra stämning och bra musik var det i alla fall!
The Sounds
Kvällen avslutades med en öl på en pub som låg gömd långt in i en gränd. Hade det inte varit för önskan att få dricka en efter-konsert-öl hade vi aldrig gått in där. Det visade sig vara ett helmysigt ställe med en grönskande uteservering.
Emma
Hela bron skakade av bilarna som körde, som tur var var det bara vatten under oss...
När vi kom fram till Formula 1-banan var den avstängd för ett triatlon vilket jag trodde skulle göra Jon lite besviken. Han hade nämligen pratat om att cykla på banan hela sommaren. Tvärtom blev han alldeles extatisk. Jon har nämligen pratat om att göra ett triatlon ända sedan han sprang marathonet i Ottawa. Vi han dock bara se slutet på loppet men det verkar helt klart ha givit honom blodad tand.
Ser ni lyckan (och önskan att delta) i hans ansikte?
Efter några timmar vände vi hemåt igen och när vi kom innanför dörren visade Jons cykeldator att vi suttit på sadeln i 2.30h. Lite ömma var vi.
Hemåt!
På kvällens var det svensk musik som hägrade. Vi tog med oss Anders och gick till Metropolis för att se The Sounds. Trots att vi inte hade lyssnat speciellt mycket på dem kunde vi över 60% av låtarna. Tror de har spelats flitigt på radio i Sverige. Bra stämning och bra musik var det i alla fall!
The Sounds
Kvällen avslutades med en öl på en pub som låg gömd långt in i en gränd. Hade det inte varit för önskan att få dricka en efter-konsert-öl hade vi aldrig gått in där. Det visade sig vara ett helmysigt ställe med en grönskande uteservering.
Emma
Förra helgen
Här har det varit dåligt med skriverier på sistone. Ber om ursäkt för det, har varit lite ockuperade med annat. Med det ska bli ändring på det nu (hoppas jag)! Vi börjar helt sonika med vad vi gjorde förra helgen.
Efter att ha kommit hem från ett Sverige där hösten stod på tröskeln känns det bra att vara tillbaka i Montreal där vi fortfarande njuter av temperaturer runt 25 grader. Förra helgen drog vi nytta av det och bestämde oss för att ta en cykeltur i solskenet.
Tar man rätt väg kan man ta sig från oss ända till Olympiastadion på andra sidan stan på cykelbanor. Cykelbanor är annars väldigt ovanliga.
Några rassel och lite pling senare så kom vi fram till MC och Anders som hade bjudit in oss på kräftskiva. Anders hade till sin stora lycka hittat kräftor på IKEA, äkta turkiska sådana! Efter lite socialiserande runt poolen slog vi oss ner till bords och satt där till långt efter mörkrets intrång. Omotiverade att ta cyklarna hem i mörkret erbjöds vi att stanna över vilket vi glada tackade ja till.
Dagen därpå bjöd solen återigen på värme och efter en härlig frukost utomhus blev det ytterligare pooldopp och soldyrkning.
Alltid lika underbara - Anders och MC
När eftermiddagen kom krypande tackade vi för oss, tog våra trogna rullare och cyklade till den stora utomhusmarknaden Jean-Talon. Vilken upplevelse! Färska grönsaker och frukt i överflöd, och 99% odlat i Québec. Och billigt var det. Eftersom det är skördesäsong nu är det extra billigt och gott! Nästan allt säljs i korgform, dvs man köper en korg med exempelvis apelsiner eller tomater. Vi köpte en korg med avokado för $2,50 (ca 16 SEK) och en korg med rödbetor för samma pris. Mer fanns det inte plats för i våra ryggsäckar. Titta så underbart:
Den enda nackdelen med att köpa frukt och grönt i så stora mängder är att vi sen förra helgen inte har ätit annat än rödbetor och avokado. Men det var de sötaste rödbetorna vi någonsin ätit!
Vi avslutade helgen på marknaden med lite glass i solen.
Emma
Efter att ha kommit hem från ett Sverige där hösten stod på tröskeln känns det bra att vara tillbaka i Montreal där vi fortfarande njuter av temperaturer runt 25 grader. Förra helgen drog vi nytta av det och bestämde oss för att ta en cykeltur i solskenet.
Tar man rätt väg kan man ta sig från oss ända till Olympiastadion på andra sidan stan på cykelbanor. Cykelbanor är annars väldigt ovanliga.
Några rassel och lite pling senare så kom vi fram till MC och Anders som hade bjudit in oss på kräftskiva. Anders hade till sin stora lycka hittat kräftor på IKEA, äkta turkiska sådana! Efter lite socialiserande runt poolen slog vi oss ner till bords och satt där till långt efter mörkrets intrång. Omotiverade att ta cyklarna hem i mörkret erbjöds vi att stanna över vilket vi glada tackade ja till.
Dagen därpå bjöd solen återigen på värme och efter en härlig frukost utomhus blev det ytterligare pooldopp och soldyrkning.
Alltid lika underbara - Anders och MC
När eftermiddagen kom krypande tackade vi för oss, tog våra trogna rullare och cyklade till den stora utomhusmarknaden Jean-Talon. Vilken upplevelse! Färska grönsaker och frukt i överflöd, och 99% odlat i Québec. Och billigt var det. Eftersom det är skördesäsong nu är det extra billigt och gott! Nästan allt säljs i korgform, dvs man köper en korg med exempelvis apelsiner eller tomater. Vi köpte en korg med avokado för $2,50 (ca 16 SEK) och en korg med rödbetor för samma pris. Mer fanns det inte plats för i våra ryggsäckar. Titta så underbart:
Den enda nackdelen med att köpa frukt och grönt i så stora mängder är att vi sen förra helgen inte har ätit annat än rödbetor och avokado. Men det var de sötaste rödbetorna vi någonsin ätit!
Vi avslutade helgen på marknaden med lite glass i solen.
Emma
lördag 5 september 2009
Bröllopet i Smögen
Det var en sån stor händelse (och den egentliga anledningen till att vi åkte till Sverige) att det förtjänar ett eget inlägg på bloggen - Petter och Majas bröllop i Smögen.
Vi packade bilen och begav oss med kartan i högsta hugg från Eskilstuna kl.06.30 fredag morgon. Det var nästan lite overkligt. Den helg vi hade väntat på, som vi planerat för logistiskt och som givit mig våndor över klänningsval sedan vi fick inbjudan skulle plötsligt gå av stapeln. Men först var vi inbjudna till lunch på Evert Taubes väg (gränd?) där de blivande brudparets två familjer för första gången skulle introduceras. Metrologerna hade spått att det skulle bli storm den dagen, och mycket riktigt så blev det. Utomhus förstås! Inomhus i värmen bjöds det bl.a. på Skagenrökt lax och Hållö-limpa. Det pratades, mystes och umgicks som om alla var gamla vänner. När vi väl bröt upp var det mer av tvång än vilja. Blommor skulle hämtas, toastmastrar skulle inkvarteras, nycklar skulle överlämnas och väderleksrapporter skulle följas. Måtte det bli sol imorgon, måtte det bli sol imorgon - var mantrat som alla gick och mumlade.
Om det var mantrat eller Kristins soldans som hjälpte divideras det fortfarande om, men faktum är att det var soligt och lite mindre blåsigt när bröllopet på lördagen skulle stånda. Själva vigseln hölls ute på Hållö, en klippö och naturreservat, i ett kapell där kortsidan bestod av en glasvägg och altartavlan därför ersattes av utsikten, dvs. klippor och ett mäktigt, vågigt hav.
Hållö
Gästerna anländer med båten
Altartavlan/utsikten
När alla gäster fraktats över det vågiga havet och besegrat vinden i sin vandring till kapellet var det bara brudparet som fattades. Skulle inte de ha varit på samma båt som gästerna? Var det någon som visste? Eller skulle de komma nerklättrandes från den intilliggande fyren? Ingen verkade veta. Plötsligt klingade tonerna av Salem Al Fakirs It's only you part 2 ur högtalarna och gåendes över klipporna skymtades brudparet. Vilken entré! Jag tror det var där de första fuktiga ögonen sågs i församligen.
De kom hand i hand i medvind
Cermonin var fylld av musik, fuktiga näsdukar och kärlek. Majas syster Linda sjöng vackert ackompanjerad av piano och nyckelharpa och Jon spelade sina psalmer felfritt. När Petter sedan levererade ett starkt och självklart JA på frågan om han tog Maja till sin äkta maka brast hela den tårögda församlingen också ut i skratt. Det hela knöts ihop väldigt fint med att brudparet, helt oväntat, accapella framförde sången Jag har gått inunder stjärnor vars text är tagen från Pär Lagerkvists dikt med samma namn. (Ni kan lyssna på låten här, men den håller inte alls samma klass!).
Sången de sjöng till varandra
När brudparet skred ut ur kyrkan som man och hustru torkades rinnande tårar, det utdelades kramar i massor och det kastades ris, innan båten tog oss tillbaka till fastlandet. Väl i hamn fick alla ett glas bubbel i handen att höja i en brudskål, men återigen verkade det som om brudparet hade missat båten, ända tills någon skådade en mindre träbåt som var på insegling. Och visst, balanserandes i fören stod det nyblivna paret Björkebäck och sken ikapp med solen. Med stora leenden som lyste upp deras ansikten gick de i land och skålade med oss andra. Och de där leendena, de försvann inte på resten av kvällen.
Båtkyss
Herr och fru Björkebäck
Eftermiddagen och kvällen fortsattes på Smögengården där det bjöds på mat och dryck i överflöd. Det hölls tal, sjöngs och skrattades åt gamla historier från brudparets yngre dagar. De underbara toastmastrarna såg verkligen till att stämningen var på topp och där höll den sig ändra fram till småtimmarna då de sista gästerna tog sina dansanta fötter och styrde dem hemåt.
Hur ska jag kunna avsluta ett sånt här inlägg då? Ja, jag kan egentligen inte säga mer än att det kändes som bästa tänkbara start på vad som utan tvekan kommer att bli ett långt och lyckligt liv tillsammans för Petter och Maja. Tack för att vi fick dela den här dagen med er!
Emma
Ps. Fler bilder hittar ni här.
Vi packade bilen och begav oss med kartan i högsta hugg från Eskilstuna kl.06.30 fredag morgon. Det var nästan lite overkligt. Den helg vi hade väntat på, som vi planerat för logistiskt och som givit mig våndor över klänningsval sedan vi fick inbjudan skulle plötsligt gå av stapeln. Men först var vi inbjudna till lunch på Evert Taubes väg (gränd?) där de blivande brudparets två familjer för första gången skulle introduceras. Metrologerna hade spått att det skulle bli storm den dagen, och mycket riktigt så blev det. Utomhus förstås! Inomhus i värmen bjöds det bl.a. på Skagenrökt lax och Hållö-limpa. Det pratades, mystes och umgicks som om alla var gamla vänner. När vi väl bröt upp var det mer av tvång än vilja. Blommor skulle hämtas, toastmastrar skulle inkvarteras, nycklar skulle överlämnas och väderleksrapporter skulle följas. Måtte det bli sol imorgon, måtte det bli sol imorgon - var mantrat som alla gick och mumlade.
Om det var mantrat eller Kristins soldans som hjälpte divideras det fortfarande om, men faktum är att det var soligt och lite mindre blåsigt när bröllopet på lördagen skulle stånda. Själva vigseln hölls ute på Hållö, en klippö och naturreservat, i ett kapell där kortsidan bestod av en glasvägg och altartavlan därför ersattes av utsikten, dvs. klippor och ett mäktigt, vågigt hav.
Hållö
Gästerna anländer med båten
Altartavlan/utsikten
När alla gäster fraktats över det vågiga havet och besegrat vinden i sin vandring till kapellet var det bara brudparet som fattades. Skulle inte de ha varit på samma båt som gästerna? Var det någon som visste? Eller skulle de komma nerklättrandes från den intilliggande fyren? Ingen verkade veta. Plötsligt klingade tonerna av Salem Al Fakirs It's only you part 2 ur högtalarna och gåendes över klipporna skymtades brudparet. Vilken entré! Jag tror det var där de första fuktiga ögonen sågs i församligen.
De kom hand i hand i medvind
Cermonin var fylld av musik, fuktiga näsdukar och kärlek. Majas syster Linda sjöng vackert ackompanjerad av piano och nyckelharpa och Jon spelade sina psalmer felfritt. När Petter sedan levererade ett starkt och självklart JA på frågan om han tog Maja till sin äkta maka brast hela den tårögda församlingen också ut i skratt. Det hela knöts ihop väldigt fint med att brudparet, helt oväntat, accapella framförde sången Jag har gått inunder stjärnor vars text är tagen från Pär Lagerkvists dikt med samma namn. (Ni kan lyssna på låten här, men den håller inte alls samma klass!).
Sången de sjöng till varandra
När brudparet skred ut ur kyrkan som man och hustru torkades rinnande tårar, det utdelades kramar i massor och det kastades ris, innan båten tog oss tillbaka till fastlandet. Väl i hamn fick alla ett glas bubbel i handen att höja i en brudskål, men återigen verkade det som om brudparet hade missat båten, ända tills någon skådade en mindre träbåt som var på insegling. Och visst, balanserandes i fören stod det nyblivna paret Björkebäck och sken ikapp med solen. Med stora leenden som lyste upp deras ansikten gick de i land och skålade med oss andra. Och de där leendena, de försvann inte på resten av kvällen.
Båtkyss
Herr och fru Björkebäck
Eftermiddagen och kvällen fortsattes på Smögengården där det bjöds på mat och dryck i överflöd. Det hölls tal, sjöngs och skrattades åt gamla historier från brudparets yngre dagar. De underbara toastmastrarna såg verkligen till att stämningen var på topp och där höll den sig ändra fram till småtimmarna då de sista gästerna tog sina dansanta fötter och styrde dem hemåt.
Hur ska jag kunna avsluta ett sånt här inlägg då? Ja, jag kan egentligen inte säga mer än att det kändes som bästa tänkbara start på vad som utan tvekan kommer att bli ett långt och lyckligt liv tillsammans för Petter och Maja. Tack för att vi fick dela den här dagen med er!
Emma
Ps. Fler bilder hittar ni här.
torsdag 3 september 2009
E-town
Efter ca 2 veckor i Sverige är vi nu tillbaka i Kanada-land. Här kommer en liten återblick på vad som hände hos mig i Eskilstuna.
Jag låg mest på bryggan vid sjön och njöt av att vara ledig.
Vi badade badtunna..
och åkte flotte (Obs! Det är inte tjejen i bloggen som äger huset, utan det är hennes föräldrar).
Det ska erkännas att när jag satt på planet till Sverige såg jag inte direkt framemot att vara hemma hela 2 veckor. Det kändes mer som tid förlorad i Montréal än vunnen tid i Sverige, nu när det är bestämt att vi ska återvända till Sverige i höst. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att det var en bra resa. Det fick mig att inse att vi inte flyttade ifrån Sverige för att vi inte trivdes, utan för att vi skulle få prova på något nytt. Hur mycket vi än trivs här i Montréal är det något speciellt att vara i samma land som sin familj och sina vänner. Det är trots allt svårt (och tar tid) att hitta lika goda vänner som dem man har hemma. Plötsligt är det inte speciellt långt till Sundsvall och man kan uttrycka sina känslor (läs vara ironisk/sarkastisk) utan att det blir missförstånd (är svårt på franska..). Tänk att det ska kräva en flytt till en annan kontinent för att inse att man tycker om det land man är född i.
Om inte annat hjälpte det i alla fall mig att minska lite av den ångest som en hemflytt har inneburit för mig. Nu ska jag försöka se positivt och bara ha ångest över att försöka skaffa jobb och boende, tjihoo! =)
Emma
Jag låg mest på bryggan vid sjön och njöt av att vara ledig.
Vi badade badtunna..
och åkte flotte (Obs! Det är inte tjejen i bloggen som äger huset, utan det är hennes föräldrar).
Det ska erkännas att när jag satt på planet till Sverige såg jag inte direkt framemot att vara hemma hela 2 veckor. Det kändes mer som tid förlorad i Montréal än vunnen tid i Sverige, nu när det är bestämt att vi ska återvända till Sverige i höst. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att det var en bra resa. Det fick mig att inse att vi inte flyttade ifrån Sverige för att vi inte trivdes, utan för att vi skulle få prova på något nytt. Hur mycket vi än trivs här i Montréal är det något speciellt att vara i samma land som sin familj och sina vänner. Det är trots allt svårt (och tar tid) att hitta lika goda vänner som dem man har hemma. Plötsligt är det inte speciellt långt till Sundsvall och man kan uttrycka sina känslor (läs vara ironisk/sarkastisk) utan att det blir missförstånd (är svårt på franska..). Tänk att det ska kräva en flytt till en annan kontinent för att inse att man tycker om det land man är född i.
Om inte annat hjälpte det i alla fall mig att minska lite av den ångest som en hemflytt har inneburit för mig. Nu ska jag försöka se positivt och bara ha ångest över att försöka skaffa jobb och boende, tjihoo! =)
Emma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
