Lördagen jag aldrig skulle gått utanför dörren

I lördags packade jag och 6 andra svenskar in oss i en minivan och begav oss mot Quebec. Vi skulle se strosa i staden och sedan se på Red Bull Crashed Ice-tävlingen.

Trodde vi.

Vårt lilla äventyr började ca 45 minuter utanför Montréal. Pang sa det så hade vi punka på hyrbilen och var tvugna att stanna i väggrenen på motorvägen. Inte en bra start men vi ringde ett service nummer och 1h senare dök en bärgningsbil upp med en ung kille som hjälpte oss att byta däck. Jag fick agera tolk medan de andra försökte hålla sig varma i kylan (-27 grader). Till och med polisen stannade för att se vad som pågick vid bilen, men körde snabbt iväg utan att erbjuda sin hjälp i däckbytesprocessen.


Kalla svenskar väntar på räddning

Ett reservdäck senare rullade vi vidare, men inte lika snabbt som tidigare. Killen som bytte däck sa att vi bara fick köra i 45 km/h till Quebec där vi skulle byta bil, men vi bestämde oss för att lyssna på biluthyrningen som sa 75 km/h. Trots det parkerade vi inte i Quebec förrän kl. 18 på kvällen (vi hade planerat att komma fram kl. 13).

Biluthyrningsföretaget var väldigt tillmötesgående och lät oss byta bil, men tyvärr hade de inte en minivan, utan bara en bil för 5 personer med 2 extrasäten för barn i baksätet. Där fck jag och Susanne trycka ihop oss. Det var knäna-under-näsan-principen som gällde för att få plats, men vi hade i alla fall bälten. Jävligare än så kunde det väl i alla fall inte bli.

Trodde vi.

Efter att ha spenderat några timmar med att titta på skridskotävlingen (skriver om det i nästa inlägg), bestämde vi oss vid 10-snåret för att packa in våra frusna kroppar i bilen igen. Vi såg alla framemot att få åka till Montréal på 2,5 h som det brukar ta, och inte på 7 h som resan till Quebec tog. Men innan vi ens kommit ur staden byter vi fil innan ett rödljus. Medan vi står och väntar på grönt kommer en bil bakom oss i hög hastighet som inte hinner stanna. Pang sa det bakom min rygg så hade vi blivit påkörda. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta.

Ingen blev skadad förutom bilarna. Ut ur vår bil myllrade 7 uppgivna svenskar och den arga mannen i bilen som kört på oss såg ännu mindre road ut. Han ville inte heller prata engelska så jag fick agera tolk för andra gången. Jag ringde ett samtal till polisen och efter 20 minuter dök de upp. Tydligen så pekar de inte ut någon skyldig på plats utan det gör försökringsbolagen i ett senare skede. De tog inte ens ett alkoholtest, vilket vi till och med frågade om. "Vadå har ni druckit?" fick vi till svar. Vi skulle väl knappast ha tagit upp det i så fall? Efter mycket pappersarbete, frågor och försök till att få polisen att förstå vår oskuld i det hela rattade Petter åter iväg bilen med oss ihoptryckta svenskarna. Kl. 2.30 kröp jag äntligen ner bredvid Jon hemma i sängen och försökte få igång blodcirkulationen till mina bortdomnade underkropp.

Det är svårt att fullt förklara exakt hur jävlig resan var. Jag har aldrig varit så glad att komma hem som i lördags natt. Över 10 h intryckta i en bil är inte kul. Var vår vistelse i Quebec värd den långa resan? Nej, definitivt inte. Jag vill aldrig åka till Quebec igen. Men för att se det hela från den ljusa sidan så har vi nog gått igenom all vår otur för minst 5 år framöver.

Hoppas vi.

Flytsäten

Idag flyger Jon tillbaka hem till Montréal från England. Jag vill bara ge ett tips till Jon och till er andra som ska ut och flyga snart. Skulle ni behöva nödlanda i vatten så bli inte oroliga. Ni behöver inte leta febrilt efter era flytvästar utan ta bara ert säte och hoppa i vattnet. De instruktionerna fick jag i min säkerhetsfolder när jag flög hem från England. Praktiskt va?



Det kan i och för sig ha att gör med att jag flög med ett budgetflygbolag som inte hade råd med flytvästar...

Djurens rätt i Quebec

I väntan på att Jon ska skriva ett inlägg om vår helg i London *peak peak*, så tänkte jag bara dela med mig av lite intressant fakta jag plockade upp i skolan idag.

Här i delstaten Quebec är det olagligt för hyresvärdar att förbjuda sina hyresgäster att ha husdjur. Så om en hyresvärd skulle ställa det kravet är det bara att ringa en advokat och ta hyresvärden till domstol. Har man 8 Grand danois eller 37 katter i en 2:a så kanske man inte får rätt, av förståeliga skäl, men annars har man alltid lagen på sin sida. Djurvänligt var ordet!

Svenskarna är överallt

Jag träffade några svenskar i affären idag.


Kålrot någon?

Ja, i det engelska språket betyder svenskar (swedes) även kålrot. Borde inte vi svenskar vara lite förnärmade?
- Emma

Önskas: GPS för harmoni i bilen

Efter söndagens extrema felkörning har vi börjat diskutera möjligheten att införskaffa en GPS. Det skulle skapa mindre stress och argumentationer mellan Jon och mig i bilen, för att inte tala om mindre felkörningar. Men det var inte förrän i måndags som vi faktiskt fick bevis på att vi nog måste köpa en GPS ganska omgående. Vi skulle nämligen lämna tillbaka bilen, vilket låter ganska enkelt men visade sig vara som en utmaning på Robinson. Eftersom vår nyinköpta bilkarta saknade förstoring av metropolen Basingstoke var vi utlämnade till de direktioner och den karta vi hämtade från Google maps.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men någonstans körde vi fel och hamnade inte alls där vi skulle. Det tog hela 1 h av snurrande i rondeller och gasande upp och ner på på- och avfarter på motorvägen. Och nej, vi var inte direkt sams eller överens om var vi skulle. Tillslut kom vi i alla fall fram, och jag ska erkänna (även om det tar emot) att det var mest Jons förtjänst.


Förare med koll (?)

Så om det är någon som vet var man kan få tag på en bra, billig GPS så skulle Jon, jag och vår bensinbudget vara mycket glada!

Stonehenge

I söndags åkte vi väster ut med siktet inställt på det mytomsbundna Stonehenge, utanför den lilla staden Amesbury. Stonehenge, som kommer från det fornengelskan, betyder de hängande stenarna och är med på UNESCOs världsarvslista. Stensättningen tros vara byggd på bronsåldern, mellan 2500 f.Kr. och 2000 f.Kr. Teorierna kring Stonehenges placering och ursprung är många, men ingen vet riktigt varför det står där. Övernaturliga krafter, astronomi och rituella betydelser är några försök till förklaringar genom åren.


Stonehenge rocks! (slogan lånad från souvenirer till salu vid Stonehenge)

Jag vet inte om vi var så imponerade av Stonehenge. Efter allt man har hört om Stonehenge hade jag förväntat mig något mer storslaget än några stora stenblock nära en motorväg. Visst, det är imponerande att de med människokraft kunde frakta, hugga ur och resa dessa enorma stenar. Ska man tro Wikipedia uppskattas arbetet med stenarna ha inneburit 20 miljoner timmars arbete, dvs ca 2289 år om man arbetar 24 h om dygnet...


Ja, vi var där!

Några övernaturliga fenomen fick vi inte uppleva, trodde vi, tills vi började titta på våra bilder. En mystisk varelse med rosa päls hade fastnat på ett av våra kort! Det här ska jag verkligen skriva om till en Ding Ding Värld.


En rosa yeti?

På vägen tillbaka till Basingstoke tänkte vi åka till Winchester, Englands första huvudstad, men på grund av mitt (ytterst tillfälligt) dåliga skyltläsande hamnade vi i Newbury, vilket ligger i helt motsatt riktning. Jag skyller på att det var stenarna som påverkade mitt tänkande!
- Emma

Hello mitt vinterland

I lördags utrustade vi oss med en hyrbil och en nyinköpt bilkarta över England och styrde kosan ut på den engelska landsbygden. Jag ville visa Jon ”mitt” England med alla pittoreska byar, de gröna kullarna och smala bakvägarna med de mysigaste pubarna. Men denna dag fick även jag se en annan sida av den engelska landsbygden. Över natten hade frosten dekorerat allt i sin väg - träd, buskar, hustak, vägar etc. Det var ett underbart vitt vinterland vi körde igenom, nästan overkligt för att vara England.

Vintervitt

2,5 h och många felsvängar senare kom vi i alla fall fram till East Grinsted där vi skulle träffa Matthew, Caroline och Angus (mina föräldrars bästa vänner i England och deras son). Vi började med lite lätt lunch innan vi tog oss ut på en promenad på de frostklädda kullarna. Att promenera här är verkligen en av de saker som jag njuter mest av och kan längta till när jag inte är i England. Härligt!

Matthew, Caroline, Angus och jag

Promenaddags

Efter promenaden stannade vi naturligtvis på en pub för att verkligen få njuta av den engelska livsstilen. Vi fick nästan njuta lite för mycket för min smak när jag råkade beställde in 2 påsar med Pork Scratchings (= friterad och smaksatt grissvål). Jag hade aldrig provat det förut och måste säga att det var bland det vidrigaste jag någonsin ätit. En kulinarisk upplevelse som varken jag eller Jon tänker smaka igen! Som tur var hade vi tillräckligt med ale att skölja ner dem med.

Mmm, grissvål sa lillgrisen...

Väl hemma igen hos MK, CJ och Angus bjöds vi på traditionell ”sunday roast” med ungspotatis, yorkshire puddings, gravy och de obligatoriska kokt grönsakerna. Underbart gott!

Det här är verkligen England när det är som bäst.

- Emma

Liftfarligt!

Nu har jag hittat anledningen till att snöskor är så populärt i Canada. Ingen vågar längre åka lift uppför bergen, utan vill hellre gå.. Vi hoppas i alla fall att mannen i artikeln var välhängd!
Läs artikeln här.

Emma

Basingstoke, UK

Nu är jag på plats hos Jon i Basingstoke, England. Det känns väldigt konstigt att vara jetlaggad när man är här. Vanligtvis känner man inte av tidsskillnaden på 1 h, men nu är det 5h och det känns. Till och med Jon som vanligtvis är nattuggla är trött tidigt på kvällarna.

När Jon checkade in på hotellet i början av veckan hade han (av någon mystiskt anledning) blivit upgraderad till "The Churchill suite", inte dumt! Så nu sitter vi i varsitt rum och njuter av att vara tillsammans ;)

Och appropå politiker, den här affischen såg jag på Philadelphia flygplats när jag mellanlandade där:


Det finns väl inte så mycket mer att säga än att vi hoppas att innevånarna i Philadelphia är nöjda med sitt val av borgmästare!

Nytt år, nya äventyr

Idag började skolan igen. Men det var faktiskt inte med någon ångest som jag gick och la mig igår. Visst det var väldigt jobbigt att gå upp klockan 7 i morse, det måste jag erkänna, men det kändes skönt att få komma in i lite rutiner igen. Ny lärare, nya lärdommar (hoppas jag)!



Det kan också ha varit så att jag inte hade någon ångest inför skolan eftersom jag ska ha ytterligare 11 dagars semester, med start imorgon. Då flyger jag till England för att möta upp med Jon som redan är på plats och jobbar där. Vi kommer att vara stationerade i staden Basingstoke, sydväst om London. Tanken är att vi ska bo i London på helgerna, för att få ut det mest av vistelsen. Sen blir det kanske ett och annat släktbesök också, men det får vi se.

Jag ska i alla fall flyga med US Airways för första gången. Verkar som om det är Amerikas svar på Ryanair. Man måste betala för varje incheckad väska och så verkar det som om att man måste betala för maten ombord. Jag hoppas bara att det inte läcker in vatten genom nödutgångarna som det brukar göra på Ryanairs flygplan..

Nu ska det packas!
Emma

Hockey, hockey, hockey!

Ikväll var det hockey, närmare bestämt JVM-final i Ottawa där Sverige mötte Kanada. Kanada hade vunnit JVM de senaste 4 åren, men det fick oss inte att hoppas mindre när vi bänkade oss framför tv:n. Sverige hade ju trots allt spelat så bra (hade jag hört eftersom jag har noll koll på hockey, speciellt på junior-nivå). Och hoppet var väl det enda som var starkt hos oss svenskar, för kanadensarna vann hemmamatchen med 5-1.

Det var intressant att få se en match ur kanadensisk synvinkel. Kanadensarna var helt chockade över den svenska målvaktens låtsas-ramlande och tyckte han "floppade runt" överallt. Läser man sedan Expressens åsikt om matchen står det att målvakten blev brutalt överkörd av kandensarna och att domarna dömde helt fel. Kanadensarna sa flera gånger att de tyckte domarna gjorde ett bra jobb. Så vem är minst jävig? Hur som helst, grattis Kanada, jag tyckte ni förtjänade att vinna.

Men det roligaste med matchen var ändå att en kanadensisk spelare hette Subban. Undra om någon har berättat för honom vad hans namn betyder på svenska?
Emma

Appalacherna på snöskor

Efter att vi inmundigat en stadig frulle var det dags att pröva på en typisk kanadensisk sak, att gå med snöskor. Ända sedan slutet av oktober har varje affär i Montreal med självrespekt kvadratmeter med dessa tingestar som får en att tänka på snöäventyr med Kalle Anka och knattarna. Vi hyrde varsit par av en trevlig herre som gav oss tips om att ta oss upp till "Round Top" på Mount Sutton. Där skulle man kunna blicka ut över Appalacherna och se ända bort till USA.


Hur funkar dom här bindningarna nudå?


Nej det är inte Baywatch det är Team Sundsvall som är redo att stirra Mt. Sutton i vitögat.



Avmarsch. Nere vid foten var snöskorna igentligen överflödiga men att få in tekniken innan stigningarna var nog en bra idé.


Färdrutt: Planen var att komma upp till utkikspunkten via ett depåstopp i en stuga på norra kammen. (Total stigning ca 450m)


Glad Emma trots frusna ögonfransar.


Efter 3 timmar drygt var vi upp på kammen. Vi lämnade tillfälligt leden för att besöka matstugan. De hade dock stängt köket för dagen så vi tinade upp våra frusna kroppar med mackor och varm chocklad. Gott!


Äntligen uppe!

Utsikten från toppen var otroligt vacker. Eftermiddagssolens röda glans fick dalen under oss att lysa i guld och ett foto kan inte göra upplevelsen rättvisa. Den disiga luften gjorde det svårt att se över till USA men min mobil fick dock kontakt med en basstation på Vermontsidan varefter det damp ner ett SMS med texten "Welcome to the US". Alltid något!

Trötta och nöjda traskade vi ner från Mt. Sutton för att hemma i stugan vräka i oss spagetti och köttfärssås. Det var vi väl värda efter att ha tillbringat 6 timmar i minus 20 grader! Vi avrundade kvällen med att på svenskt nyårsdagsmanér se på Ivanhoe.

Happy new year!

Det skulle vara kul att hyra en stuga över nyår, tyckte vi och Jons jobbarkompisar, Petter och Susanne. Diskussionen startade för flera månader sedan men vi fick inte ändan ur vagnen att börja ringa runt och faktiskt leta boende förrän 2 dagar innan nyårsafton. Det verkade kört och det enda vi kunde hitta var ett tält med vedspis. Jon var eld och lågor men tanken på att fira nyår i en tältsäng i -30 grader fick Susanne att ringa ännu mer. Och plötsligt hade hon hittat en stuga och bokat den! Så i onsdags packade vi fyra (och en jäklars massa mat och dryck) in oss i en hyrbil och åkte mot Sutton, en skidort ca 1.20 h bilfärd sydöst om Montréal, för att fira nyår.


Vår stuga

Väl framme blev vi positivt överraskade av stugan som var riktigt trevlig. Fejk träpanel och öppen (gas)spis höjde mysfaktorn rejält. Nu skulle det firas nytt år!

Inför resan hade killarna i uppgift att inhandla kött till nyårsmiddagen. De begav sig till Atwater market för att cruisa bland köttdiskarna. En liten parantes i denna historia är att kött i Kanada är väldigt billigt och ännu billigare på markanden. Till slut hittade de i alla fall en köttbit de tyckte såg bra ut och gestikulerade till mannen bakom disken. "The whole piece?" frågade mannen förvånat. "Eeeehhh ... yes ..." svarade killarna trevande. En bit på runt 0,8 kg skulle väl inte bli något problem för 4 personer att få i sig? Några minuter senare stod de där, 450 kr (!) fattigare. De hade tydligen inhandlat något så exotiskt som bisonoxe!


Petter och le bison

Så kvällen till ära marinerades och ugnsbakades köttet tillsammans med ganska höga nivåer av stress och ångest. Ingen ville ju vara ansvarig för att ha bränt dyrt, exotiskt kött. Gott blev det i alla fall! Köttet var bland det möraste vi ätit och smakade lite som vilt (vad det nu smakar, enebarr och kottar kanske?).


Äntligen kunde vi slappna av...

Kl. 18 kanadensisk tid sprang vi runt på tomten och firade svenskt nyår med en 4-stämmig små grodorna. Grannarna tittade oroligt ut genom sina fönster. Det blev en perfekt uppladdningen inför det kanadensiska tolvslaget. Så när klockan äntligen visade några minuter i tolv korkade vi upp bubblet och begav oss ut i kylan (-27 grder minst..). Det enda vi möttes av var mörker och tystnad. Inte en människa eller ett fyrverkeri så långt ögat kunde nå. I husen runt omkring var det nu mörkt i alla fönster. Det verkade helt enkelt inte som om kanadickerna firade nyår på samma sätt som vi svenskar brukar göra. Lite förvånade skålade vi i vårt redan frusna bubbel och bytte fyrverkerier mot snöänglar. Kallt och men kul!
- Emma


Gott nytt år allihopa!