Trodde vi.
Vårt lilla äventyr började ca 45 minuter utanför Montréal. Pang sa det så hade vi punka på hyrbilen och var tvugna att stanna i väggrenen på motorvägen. Inte en bra start men vi ringde ett service nummer och 1h senare dök en bärgningsbil upp med en ung kille som hjälpte oss att byta däck. Jag fick agera tolk medan de andra försökte hålla sig varma i kylan (-27 grader). Till och med polisen stannade för att se vad som pågick vid bilen, men körde snabbt iväg utan att erbjuda sin hjälp i däckbytesprocessen.
Kalla svenskar väntar på räddning
Ett reservdäck senare rullade vi vidare, men inte lika snabbt som tidigare. Killen som bytte däck sa att vi bara fick köra i 45 km/h till Quebec där vi skulle byta bil, men vi bestämde oss för att lyssna på biluthyrningen som sa 75 km/h. Trots det parkerade vi inte i Quebec förrän kl. 18 på kvällen (vi hade planerat att komma fram kl. 13).
Biluthyrningsföretaget var väldigt tillmötesgående och lät oss byta bil, men tyvärr hade de inte en minivan, utan bara en bil för 5 personer med 2 extrasäten för barn i baksätet. Där fck jag och Susanne trycka ihop oss. Det var knäna-under-näsan-principen som gällde för att få plats, men vi hade i alla fall bälten. Jävligare än så kunde det väl i alla fall inte bli.
Trodde vi.
Efter att ha spenderat några timmar med att titta på skridskotävlingen (skriver om det i nästa inlägg), bestämde vi oss vid 10-snåret för att packa in våra frusna kroppar i bilen igen. Vi såg alla framemot att få åka till Montréal på 2,5 h som det brukar ta, och inte på 7 h som resan till Quebec tog. Men innan vi ens kommit ur staden byter vi fil innan ett rödljus. Medan vi står och väntar på grönt kommer en bil bakom oss i hög hastighet som inte hinner stanna. Pang sa det bakom min rygg så hade vi blivit påkörda. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta.
Ingen blev skadad förutom bilarna. Ut ur vår bil myllrade 7 uppgivna svenskar och den arga mannen i bilen som kört på oss såg ännu mindre road ut. Han ville inte heller prata engelska så jag fick agera tolk för andra gången. Jag ringde ett samtal till polisen och efter 20 minuter dök de upp. Tydligen så pekar de inte ut någon skyldig på plats utan det gör försökringsbolagen i ett senare skede. De tog inte ens ett alkoholtest, vilket vi till och med frågade om. "Vadå har ni druckit?" fick vi till svar. Vi skulle väl knappast ha tagit upp det i så fall? Efter mycket pappersarbete, frågor och försök till att få polisen att förstå vår oskuld i det hela rattade Petter åter iväg bilen med oss ihoptryckta svenskarna. Kl. 2.30 kröp jag äntligen ner bredvid Jon hemma i sängen och försökte få igång blodcirkulationen till mina bortdomnade underkropp.
Det är svårt att fullt förklara exakt hur jävlig resan var. Jag har aldrig varit så glad att komma hem som i lördags natt. Över 10 h intryckta i en bil är inte kul. Var vår vistelse i Quebec värd den långa resan? Nej, definitivt inte. Jag vill aldrig åka till Quebec igen. Men för att se det hela från den ljusa sidan så har vi nog gått igenom all vår otur för minst 5 år framöver.
Hoppas vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar