Fåfängan och Emma

I helgen som var tog Viktoria med mig till den nagelsalong där hon brukar göra sina nagelförlängningar. Efter att ha gått och tittat på hennes naglar i ca ett år tänkte jag göra ett försök med långa naglar. Om man inte gör det när man jobbar deltid som hemmafru, när ska man då våga göra det? För er som inte känner mig kan jag också berätta att jag aldrig haft långa naglar eftersom det verkar vara så opraktiskt (okej, egentligen är det för att de alltid går av).

Men sagt och gjort, efter 30 min på nagelsalongen kom jag ut med nya långa, fina, franskmanikyrade naglar. Vilken skillnad! Jag gick hela första och andra dagen och bara tittade på naglarna. Efter det var smekmånaden slut. Jag ville ha tillbaka mina vanliga naglar. För med långa plastnaglar kan jag inte knäppa knappar, jag kan inte ta upp papper från bordet, jag kan inte klia mig ordentligt, jag kan inte skriva sms etc. Allt för att naglarna, som är runda, långa och tjocka, är i vägen. Jag har liksom blivit lite mer pimpinett med naglarna. Det känns faktiskt som om det borde ingå en liten knähund när man skaffar såna här naglar.


Ibland brukar jag låtsas att jag är Paris Hilton för att ekonomiplugget ska bli lite roligare. Problemet är bara att jag då brukar känna mig ännu mer blåst.

Vad är då sensmoralen: Jo, vill du leva ett liv av handinvaliditet så skaffa långa, vita plastnaglar.

Tur är det väl att man lär så länge man lever!
Fröken Fåfänga