Branden

Branden är nu släkt, i fönstrena sitter det nu plankor och polisen utreder brandorsaken. En sak är i alla fall säkert - det var läskigt, väldigt läskigt.

Precis som Jon skrev förut så exploderade en ruta ovanför mitt huvud (andra våningen) och eldflammor sprutade ut. Jag började slå 112 innan jag kom på att det var 911 man skulle ringa här i Kanada. Redan när jag pratade med 911 förstod jag att det skulle bli en ordentlig brand. Eldtungorna slickade fasaden och det började ryka ur lägenheten ovanför. När jag lade på luren hörde jag äntligen brandkåren. Det bisarra var att det enda jag kunde tänka på var att jag skulle flytta bilen. Jag förbannade mig själv för att jag hunnit parkera den och jag såg framför mig hur brinnande husdelar skulle falla ner på den. Det är nämligen så att vi delar bakgård med det eldhärjade huset. Det är ca 12 m mellan våra hus och där parkerar vi bilen. Men innan jag hann agera kom brandkåren och spärrade av. Det enda jag kunde göra var att ringa hem Jon för att få lite tröst och sätta mig på sängen och se brandutvecklingen genom fönstret.

Men vilket fantastiskt jobb brandmännen gjorde. Tidningarna säger att det var ett 130-tal brandmän på plats för att bekämpa elden och det märktes. De var överrallt och kämpade med slangar och yxor. De är utan tvekan våra nya hjältar. Tyvärr var det 1 man som dog i elden och ett 30-tal blev hemlösa pga den. Samtidigt som jag lättnad tackade högre makter för att det inte var vår lägenhet som brann så fick jag skuldkänslor för att jag kände lättnad. Det var ju trots allt så många som inte kunde återvända hem den natten och som kanske inte skulle kunna göra det överhuvudtaget. Tungt.
Emma


Brandmännen bröt upp taket för att kunna låta vattnet rinna igenom hela huset och släcka elden ordentligt. Teglet som rasat var det brandmännen som rev.


När det hela var över var det bara brandlukt och skalet av ett tegelhus kvar. Bilden är tagen från vår balkong.