Att bestiga ett berg

Sista dagen i nationalparken Hautes-Gorges-de-la-Rivière-Malbaie knöt vi på oss vandringskängorna och begav oss ut på den mest utmanande trail som parken kunde erbjuda, L'Acropole-des-Draveurs. Jag har inte vandrat sedan barnsben utan har lärt mig allteftersom med Jon. Men vad är det egentligen att lära sig, det är väl bara att gå? Trodde jag ja. Här är vad jag lärt mig:


I början. Humöret på topp, vattenflaskor fulla och energinivåer påfyllda till max. Man ska inte ta för stora kliv när det går uppför, det blir jobbigare för benen. Framåt och uppåt!


Man måste ta sig tid att njuta av den underbara naturen (om inte annat måste man ta kort på den). Vattenfallen är också perfekta för att fylla på det snabbt försvinnande vattnet.


Hälften avklarad. 2,5 km med 20% lutning. Känns i benen och ger fina svettpärlor i pannan. Dags att njuta lite av utsikten och fylla på med energi. Rutinerad som han är har Jon har alltid med sig energibars, torkad frukt och lite choklad till oss. Pedagogiskt som till ett barn säger han "Vi tar en energibar-paus om 20 min" när han ser att jag börjar gå med tyngre steg. Jag jobbar tydligen bättre om jag har ett mål i sikte. (Maja: Observera flätförsöket!)


Man måste alltid vara förberedd på oförutsedda hinder på sin färd. Man vet aldrig vad naturen har i bakfickan.


Lycka, vi tog oss upp!


Har man vandrat 2,5h för att komma upp kan man vara lite våghalsig för ett foto. Det var på floden nedanför som vi paddlade kanot dagen innan.


Mer energi. Varm mat värmer när svetten kyler ner och vinden blåser.


En jobbig vandring upp men utsikten var helt klart värt möden. Det kändes nästan som om man stod på toppen av världen. Och ja, ner kom vi också, fast det gick lite snabbare.
Emma