Livet på vägen

Vi hade till början av semestern högtflygande planer om att hinna med en massa utflyktsmål på vår semester, Niagara, Quebec och Gaspésie, New Brunswik, Nova Scotia och Prince Edward Island och med lite medvind även Cape Breton. Vad vi dock inte riktigt räknat med var hur enormt stort Kanada är. (Bara Quebec är tre gånger så stort som frankrike!).

Trots att allt är så stort här borta så verkar det dock med lätthet bli tämligen trångt på vägarna.


Köer - bilsemestern basingrediens ?

Efter att ha tillbringat större delen av Niagara Falls-resan i bilen så insåg vi att det bästa var nog att minska ner på våra ambitioner. I makligt tempo tog vi oss upp nordväst längs St. Laurent och stannade till där vi trivdes.


Väg 138 längs St. Laurent

Vid tillfälle tog vi in på småvägar för att uppleva lite mer sceniska rutter. Ett oväntat stopp på en åsnefarm försåg oss med oumbärlig exklusiv åsnemjökstvål.


Glad åsna - Åsnans ägare som just krängt tvål med kilopris i klass med saffran var nog också glad

Jag slogs hela tiden av likheten mellan Höga Kusten och Quebec's kustland. Vackert och pampigt! Hade det inte varit för avsaknaden av röda stugor så hade man lätt kunnat tro att man semestrade i Sverige. :-)

/J

Att bestiga ett berg

Sista dagen i nationalparken Hautes-Gorges-de-la-Rivière-Malbaie knöt vi på oss vandringskängorna och begav oss ut på den mest utmanande trail som parken kunde erbjuda, L'Acropole-des-Draveurs. Jag har inte vandrat sedan barnsben utan har lärt mig allteftersom med Jon. Men vad är det egentligen att lära sig, det är väl bara att gå? Trodde jag ja. Här är vad jag lärt mig:


I början. Humöret på topp, vattenflaskor fulla och energinivåer påfyllda till max. Man ska inte ta för stora kliv när det går uppför, det blir jobbigare för benen. Framåt och uppåt!


Man måste ta sig tid att njuta av den underbara naturen (om inte annat måste man ta kort på den). Vattenfallen är också perfekta för att fylla på det snabbt försvinnande vattnet.


Hälften avklarad. 2,5 km med 20% lutning. Känns i benen och ger fina svettpärlor i pannan. Dags att njuta lite av utsikten och fylla på med energi. Rutinerad som han är har Jon har alltid med sig energibars, torkad frukt och lite choklad till oss. Pedagogiskt som till ett barn säger han "Vi tar en energibar-paus om 20 min" när han ser att jag börjar gå med tyngre steg. Jag jobbar tydligen bättre om jag har ett mål i sikte. (Maja: Observera flätförsöket!)


Man måste alltid vara förberedd på oförutsedda hinder på sin färd. Man vet aldrig vad naturen har i bakfickan.


Lycka, vi tog oss upp!


Har man vandrat 2,5h för att komma upp kan man vara lite våghalsig för ett foto. Det var på floden nedanför som vi paddlade kanot dagen innan.


Mer energi. Varm mat värmer när svetten kyler ner och vinden blåser.


En jobbig vandring upp men utsikten var helt klart värt möden. Det kändes nästan som om man stod på toppen av världen. Och ja, ner kom vi också, fast det gick lite snabbare.
Emma

Kanotande i nationalpark Hautes-Gorges

Vi spenderade två nätter i natinoalparken Hautes-Gorges-de-la-Rivière-Malbaie (möjligtvis världens längsta namn på en park) på semestern. Vi fick sällskap av familjen Walterstad, dvs Pontus som Jon jobbar med, hans fru Viktoria och deras lilla Axel. På kvällarna myste vi tillsammans framför elden vid tälten och på dagarna utforskade vi vad parken hade att erbjuda. En av dagarna hyrde vi varsin kanot och begav oss ut på floden Malbaie som rinner genom parken. Det var alldeles spegelblankt när vi sakta flöt fram i dalen omslutna av de höga bergen reste sig där floden slutade. Parken har de högsta klipporna öster om Rocky Mountains, med andra ord var det väldigt mäktigt.


Emma paddlar och Jon fotar


Familjen Walterstad

Efter 2h av paddlande var det dags för matpaus. Efter lite letande hittade vi några stenar där vi kunde docka kanoten och ställa upp triangia-köket. Aldrig förr har frystorkad mat smakat så bra!


Låg energi...

Campingliv

När vi bestämde oss för att tälta oss runt i Québec på vår semester var det för mig mer ett sätt att spara pengar på än ett mysigt sätt att uppleva Kanadas natur. Sedan mina år i scouterna har jag nog alltid förknippat tältning med kyla, regn och småkryp. Jag har hemska minnen av översvämmad tält, halvkokta nudlar och lägereldar som man aldrig fick fjutt på. Jon å andra sidan njuter av att få fara och tälta med allt vad det innebär. Ju mer primitivare desto bättre.

Det jag har lärt mig under den här resan är att Jon är naturens MacGyver. Ge honom ett tuggummi och 2 gummisnoddar och han bygger en hydda med tillhörande regnskydd och matchande stolar och bord med sin hjälp av sin Leatherman. Kanske en liten överdrift men inte långt ifrån. Fick jag bara välja en person att ta med mig ut i vildmarken skulle det vara Jon, inte så mycket av kärlek som av säkerhets- och praktiska skäl. Tack vare honom gick vår semester så smidigt att jag till och med kan tänka mig att göra det igen och det trodde jag aldrig att jag skulle erkänna!
Emma


Utsikten från vår campingplats i Tadoussac. De flesta campingar låg längst St Lawrence så vi spenderade ofta våra kvällar blickandes ut över vattnet och lyssnandes efter valar.


I nationalparkerna där vi campade var platserna helt täckta av skog runt om. Man varken såg eller hörde grannen. Fridfullt!


Jag har fått ärvt Jons gamla pannlampa när han nu har köpt en ny, mer hightech variant. Den blev min bästa vän när mörkret kom krypande efter 21.


Vi träffade många nya vänner ute i skogen.


Sista kvällen regnade det rejält. Inte så kul...


Vi fuskade 2 kvällar under semestern då vi tog in på motell. Var skönt att få sova i ordentliga sängar efter att ha vandrat några dagar i streck.

Konsert i sommarkväll

När vi anlänt till den lilla staden Tadoussac längs med St. Laurents norra sida hade vi tur. Det var visfestival den veckan. Närmast på schemat var ett kanadensiskt folkmusikband som vunnit pris för bästa folkmusikskiva 2009. Efter att ha gått upp tidigt för att åka på valskådning så lät en musikafton som en strålande ide´.

Sjävla konserten skulle hållas på den centralt belägna och arkitektoniskt sett ganska intressanta kyrkan. Bygget har en futurisktisk touch och påminner om något en james bond-skurk skulle kunna husera i. Efter en smaskig triangia-middag vid tältet tog vi oss ner till byn.



Till vår förvåning så hade inte just några personer dykt upp inför konserten. Vi kikade in genom kyrkans glasdörrar och det såg tämligen nedsläkt och livlöst ut där. Efter viss lokalorienterade så hittade vi något som påminde om en redskaps bod (modell friggestorlek) längs kyrkans ena långsida. Tydligen skulle man gå in där. Vi stegade in och nedför en liten trapp som ledde oss in under själva kyrkans golv. Där stod en scen riggad, lokalbefolkning som gled runt, och hör och häpna: En bardisk!

Vi fann oss snabbt i denna ovanliga inramning och Emma gick till baren och beställde vin.


Kyrka med bardisk - Dom är inte dumma kanadensarna!


Sagapool

Efter att de kyrkliga katakomberna fyllts till bredden med musiktörstande Taudossacianer så äntade bandet scenen. Ensemblen bestod av 6 spelglada instrumentalister (eller igentligen 7 eftersom violinisten var höggravid) som lekfullt och samspelt lät salen fyllas av färgsprakande musik. Sagapool lät en salig blandning av arabiska toner, inhemsk folkmusik, kletzmer, jazz, ska, och allt annat man kan tänkas hitta i smältdegeln Kanada flyta ut över publiken. Energin var total. Redan efter andra låten höll bandet på att spela taket (eller ska man säga golvet) av den väderbitna kyrkan.

Vi gick ifrån konserten med varmt hjärta och fascination över Quebecarnas uppfinningsrikedom.

- Jon

Semester - Le följétông

För 2 veckor sedan packade hyrbilen full med mat, tält, sovsäckar, triangia-kök och Jons oumbärliga Leatherman. Vi skulle ut på en tiodagars "roadtripp" i Québec för att upptäcka vad vår delstat hade att erbjuda. I vårt eget tempo tog vi oss dit näsan pekade och semesterkropparna orkade köra:


Totalt körde vi ca 1500 km. Det kanske inte ser mycket ut på kartan men om man tänker på att Sverige är 1572 km långt så får man lite perspektiv.

Vi hann se och uppleva massor på vår tur och har självklart en massa bilder och händelser vi vill berätta om. För att undvika att skriva världens längsta blogginlägg tänker istället vi bjuda er läsare på en högintressant och spännande sommarföljetong istället (observera det säljande formuleringen). För att inte tråka ut er för mycket kommer vi att dela upp semestern efter vad vi gjort och skippa dag-för-dag beskrivningarna (hoppas ni märker hur mycket tankekraft vi lagt på att klura ut detta upplägg).

Så välkomna till sommarens mest intressanta och narcissistiska bloggföljetong. Missa inte den spännande fortsättningen!


Våra blogginlägg är som berättelser kring lägerelden, fast istället för att mysa av eldens sken, får ni njuta av datorskärmens ljus. ;)

Emma & Jon

Niagarafallen

Det har blivit mycket firande av olika nationaldagar de senaste månaderna oh oplanerat var vi nu också med och firade amerikanernas 4th of July i Niagarafallen.

Vi började vår resa söderut redan den den 3e med siktet inställt på Toront men på grund av förseningar, vägarbeten och ett ihärdigt regn kom vi inte mer än halvvägs. Vi reste istället tältet på Mohawk Bay camping ute på kanadensiska vischan och fortsatte vår färd dagen efter.


Jon var tvungen att provligga marken...


... innan han kunde resa tältet.

Jag vet inte riktigt vad i hade förväntat oss av Niagarafallen, de stora vattenfall som man hört talas om sedan man var liten. Tror vi hade föreställt oss en naturupplevelse över det vanliga ute i vildmarken. Oj så fel vi hade! Visst är fallen väldigt kraftfullt vackra när man ser dem i verkligheten, men det som slog oss som mest häpnadsväckande var de otrolig kommersiella och turistiga omgivningarna. Mitt i ingenstans reste sig stor maffiga höghus och affärer med blinkande skyltar och fantasifulla fasader. För att försöka beskriva det så var det ungefär så som jag trodde det skulle vara i Las Vegas, om än lite mindre.

Höjdpunkten på resan var båturen med Maid of the Mist ut till mitten av fallen. Väldigt mäktigt!
Emma


Niagarafallen


Jon mitt i vattenyran från kandensiska fallen

Ps. Jon har mycket finare bilder från sin kamera men de kommer senare för nu håller vi på och packar för en ny roadtrip norrut i Quebec.

Jons nya leksak(er)

Jon har köpt sig en ny leksak! Är det möjlgtvis:

A. En laptop i miniformat
B. En digital systemkamera
C. En pulsklocka

Och svaret är... A, B & C! Fast A och C köpte han för några månader sen. Det senaste inköpet är en digital systemkamera, en Canon 40D närmare bestämt, med 2 olika objektiv. Det är tydligen en semi-professionell kamera som har allt man kan önska sig. Sen han köpte den igår har han knappt släppt den utan suttit lekt med med alla finesser. Det enda han kommunicerar mellan varven är kommentarer som "jäklar vilken bra ljuskänslighet den har" och "jäklar vad den knäpper". När jag väl lyckas få honom att släppa kameran för lite mat så får jag en utläggning om alla fördelar med kameran. Jag vill inte verka dum så jag bara nickar, säger "wow" och försöker komma ihåg det jag lärde mig på fotokursen i gymnasiet.


Jon och hans nya favorit

Tycker ni jag låter bitter? Det är bara för att jag inte får tillräckligt med uppmärksamhet just nu. Egentligen tycker jag att det är ett bra köp.. eller jag kommer tycka det snart i alla fall ;)

Emma - uttråkad och utan uppmärksamhet..

Canada day eller officiella flyttdagen

Den 1 juli var det Kanadas nationaldag eller Canada day som man säger här. Ni som följer bloggen har säkert redan anat att Quebec och dess innevånare helst av allt inte vill erkänna att de tillhör resten av Kanada. Så hur har de sett till att de ska slippa fira landets nationaldag? Jo, den 1 juli är också den årliga flyttdagen här i Montréal. Majoriteten av alla lägenhetslease går från 1 juli till 30 juni vilket också betyder att alla som ska flytta gör det på samma dag. Kaotiskt är det och behöver man en flyttbil måste man boka den redan i januari. Tydligen så brukar det även vara försäljningsrekord på öl och pizza det datumet, fast inte för att de firar, utan för att det är "flyttmat". Ja, vad ska man säga.. De är ganska finurliga ibland quebeckarna.

Så till skillnad från den quebeckiska nationaldagen som firades rejält, smög Canada day förbi relativt obemärkt. Det var lite aktiviteter nere i gamla hamnen för barnfamiljer och så lite fyrverkerier på kvällen men det var också allt.

Jon och jag spenderade dagen promenerandes efter kanalen i solen och på kvällen lyssnade vi på en konsert på jazzfestivalen. Mycket avslappnande semesterdag!
Emma


Barfota i gräset

Stevie Wow

I tisdags drog Montréals internationella jazzfestival igång. I år firar festivalen sitt 30-års jubileum med ett späckat, 13-dagar långt program med kända jazzkatter. 5 scener har riggats på gatorna kring Place des Arts tillsammans med ett oräkneligt antal öltält, souvenirtält och matstånd. Det är verkligen en folkfest!

Det stora öppningsnumret för året var Stevie Wonder som hade tagit med hela sitt 14-mannaband för att få stan att gunga. Och gunga gjorde det verkligen. Över 150.000 personer hade tagit sig ut i regnet för att få se denne legend. Det var folk så långt ögat kunde nå. Första halvan av konserten var relativt lugn musikmässigt även om publiken flera gånger bjöds in att sjunga. Men det var först när han i andra halvan framförde gamla sväninga klassiker som Signed, Sealed, Delivered I'm Yours, Uptight (Everything's Allright), Once in My Life, Superstition och Isn't she lovely som magin verkligen skapades. Folk började dansa och sjunga med med sån lycka och energi att man kunde tro att de hade laddat hela vintern inför just det här ögonblicket. Det är svårt att sätta ord på hur bra konserten var, man måste nog ha varit där för att förstå.

PS av Jon: Att höra åttiotalsdängan "I just call (to say I love you)" live kändes overkligt!