Berättarkväll

I torsdags var jag på en berättarkväll som hölls för att fira Collège Frontières 110 års jubileum. Collège Frontière är en kanadensisk volontärorganisation som arbetar för att hjälpa personer med läs- och skrivsvårigheter. Jag och några andra som brukar läsa franska sagor för dagisbarn fick varsinn entrébiljett som ett litet tecken på skolans uppskattning. Kvällen bestod av berättelser, poetry-slams, traditionsenlig musik och mycket mer - självklart på franska. Jag var glatt överraskad över att jag förstod ganska mycket av vad som sades, även om det blev lite knivigt när det talades snabbt med den karakeristiska Quebec-franskan.

Det som jag ändå tyckte var mest utmärkande för kvällen var hur publiken interagerade med de på scenen. Det sjöngs och ropades, vilket för mig som svensk kändes ganska konstigt. Jag var tvungen att fnissa lite för mig själv och snegla mig lite runt, innan jag kände mig avslappnad nog att stämma in. Hade vi varit i Sverige hade publiken suttit med armarna i kors, avvaktade och bedömande. Här verkar man bry sig mindre om vad andra tycker, vilket är en otrolig frihet. Det syns även på hur folk klär sig, man kan verkligen vara sig själv här. Ett exempel var presentatrisen som kvällen till ära hade en röd- och vitprick t-shirt, en brun- och vitrandig kjol och ett par skotskrutiga gympaskor med rosa snören. Skönt avslappnat och utan en tanke på vad andra ska tycka. Underbart!
Emma


En instruktionsvideo för er svenskar - det är så här det ska gå till!