New York, New York

Tidigt igår morse klev vi åter över på kanadensisk mark. Även om sängen hägrade när vi kom in i vår lägenhet, var bara att vända i dörren och ge sig iväg till skola och arbete. 3 underbara dagar i New York gick fort, så här kommer en låång återberättelse i bilder (klicka på bilderna för förstoring):


Fredagen påbörjades med frukost med gamla bekanta från Sundsvall. Anna (i mitten) och jag har jobbat tillsammans och som av en händelse råkade vi stöta på varandra på gatan även i New York (okej, det var planerat..). Kul var det i alla fall!


Många kända byggnader och monument hittade vi i det stora äpplet. Här har vi Rockefeller Center och Frihetsgudinnan.


Jon hittade även sin gata medan jag har hittade en ny vän.


Super size it! I klassisk amerikansk anda var allt i New York lite extra stort. Det 3 våningar höga M&M-huset vid Times Square är ett bra exempel. Hela huset var fyllt med allt från t-shirts och nyckelringar till godis och leksaker. Här blir jag scannad för att avgöra vilken M&M jag är. Observera de stora rören med M&Ms på väggen framför mig. Godisrören fortsatte långt utanför bild.


Centralpunkten i den punkterade ekonomin


Times Square kvällstid


Appropå terrorism, här har ni numret om ni träffar på någon skum busschaufför...


På lördagen hyrde vi en roddbåt i Central Park...


... där jag satt och njöt av solen medan Jon slet vid årorna.


Visste ni förresten att det finns sköldpaddor i Central Park? Många bilder blev det på de små liven, från olika vinklar och avstånd, så ni ska vara glada att ni bara får se en...


Utsikten från Empire State Building - höjdpunkten (i dubbel bemärkelse) efter mycket köande.


På kvällen var vi på en äkta amerikansk stand-up comedy och fick oss några skratt serverade.


På söndagen tog vi på oss vandingsskorna och begav oss ut på staden. Bland annat hamnade vi i Chinatown.


Parkering i New York var vi bara tvungna att visa. Det var stora stålställningar där de hissade upp bilarna som skulle parkeras. Hade man bilen högst upp fick man snällt vänta tills de hissat ner de andra bilarna under. Tror ni att de har platsbrist på Manhattan?


Det här huset gick vi långt för att se, även om vi egentligen inte vill erkänna det. Den som vet från vilken tv-serie detta s.k. "nya zeeländska konsulat" kommer ifrån får en guldstjärna!


Söndagen avslutades med en show - The Blue Man group - närmare bestämt. Klickapå namnet så får ni se en video. Det var en blandning mellan performance art och experimentell musik, väldigt underhållande och blått!


Emma & Jon

New York

Igår packade vi in oss i en grayhoundbus och halvsov oss igenom den 7 timmar långa resan till "det stora äpplet". Sömniga och förväntasfyllda knatade vi ut från busstationen i centrala Manhattan för att leta reda på vårt hotell. Efter att ha dumpat våra väskor, begav vi oss ut på upptäcksfärd. .. stay tuned!

Jon å Emma

Cabane à sucre

Idag var jag på skolutflykt till en s.k. cabane à sucre eller sugar-shack som de säger på engelska. Det är vanligtvis (och så även denna gång) en liten gård ute på landsbygden där de tillverkar egen lönnsirap. Lönnsirap görs på den sav som finns i lönnträden. Kokar man saven får man lönnsirap, kokar man lönnsirapen får man sirapskola och kokar man sirapskolan får man lönnsirapssocker. Förr i tiden brukade man sätta kranar direkt i stammarna på träden och hänga en hink under som saven kunde droppa i. Nu för tiden sätter de in slangar som transporterar saven direkt in i produktionen.


Dåtid vs. nutid

Först bjöds vi på mat som tillagats med hjälp av lönnsirap. Det var korv, skinka, ärtsoppa, bönor, creps etc.


Långbord med socker i olika former

Utomhus bjöds det sedan på tire sur la neige, vilket ungefär betyder lönnsirapskola på snön. Alla utrustades med varsin glasspinne och sedan hällde de kolan på snö som de preparerat. Det vi fick göra var att vänta till det stelnat lite och sedan rulla ihop det till varsinn kola-klubba med snö/is-strössel. Mums!


Tire sur la neige

Hela dagen var en enda lång sockerchock som jag gärna provar på igen!
Emma

Vårkänslor!

Vi har inte haft någon snö här på några veckor nu. Visst har vi fortfarande minusgrader på morgonen, men när solen ligger på klättrar temperaturen och snön smälter bort. Istället kommer det som gömts av snön fram: avföringen från människans bästa vän. Inte lika poetiskt att skriva om, men tyvärr en realité här. På väg till skolan sick-sackar jag mellan bruna små (och stora) högar på trottoarer och gräsmattor. Hoppas på lite regn så det försvinner ner i marken snart. Man märker också att andra börjar få vårkänslor; folk sitter på uteserveringar, har tagit fram inlines och cyklar och vissa har t.o.m. börjat använda shorts. De säger att det troligtvis kommer att komma mer snö, men det känns overkligt. Inte ens väderguden skulle väl vilja förstöra det underbara vårvädret?!
Emma


Vintern är ett minne blott - inge mer skottning av hustak behövs!

Idag är det Jons födelsedag, han fyller hela 30+! Hipp hipp hurra!! Imorse bjöds det därför på både sång och frukost på säng, innan det bar av till skola och jobb. Ikväll har Jon valt vad vi ska äta till middag, det blir en god köttbit och rödvin (möjligtvis även potatis och sallad). Som födelsedagsfika har han valt en helt vanlig sockerkaka som han säger att han har gått och längtat efter länge. Tror den ska serveras varm med ett glas mjölk. Han är allt bra lätt att glädja ibland, mitt kära födelsedagsbarn. Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Mat ska inhandlas, ägg och socker ska vispas och vinflaskor ska korkas upp! Jalla jalla (eller vite vite som man skulle säga på franska)!

Ps. Igår bokade vi hotell i NY, så på torsdag kväll tar vi bussen till det stora äpplet för en långhelg. Vi längtar!


Födelsedagsbarnet när vi var i London tidigare i våras.

Helige Patricks parad

I tisdags var det, som ni kanske vet, St. Patrick's day och det firar montréalarna med pompa och ståt. Tydligen så har Montréal bland de största St. Patrick's days firandena i världen eftersom det bor så många irländare här. Idag hölls den årliga paraden och vi var givetvis på plats. Kl 12 började paraden som höll på i mer än 2h. Gatorna kantades av grönklädda, glada montrealare, som dagen till ära alla hade någon procent irländare i sig. Stämningen var på topp och solen sken från klarblå himmel. Det flög till och med helikoptrar och jetplan alldeles ovan hustaken som en hyllning till käre Paddy.


Här får man dricka alkohol på offentlig plats så länge din flaska/burk döljs av en påse av något slag.

Efter paraden var det rusning till närmaste irländska pub. Vi tänkte att det är bäst att ta seden dit man kommer och köade därför i 1h för att komma in på Hurleys, men det var det värt. Guinness, fish'n'chips och live-musik bjöds det på i massor. Vi rullade tillbaka innanför dörren här hemma kl 18.30. Nu måste jag nog vila mitt lilla huvud mot soffkudden. Tror den där Guinnessen tog mer än jag trodde.
Emma


Utanför Hurleys samlades törstiga firare

Berättarkväll

I torsdags var jag på en berättarkväll som hölls för att fira Collège Frontières 110 års jubileum. Collège Frontière är en kanadensisk volontärorganisation som arbetar för att hjälpa personer med läs- och skrivsvårigheter. Jag och några andra som brukar läsa franska sagor för dagisbarn fick varsinn entrébiljett som ett litet tecken på skolans uppskattning. Kvällen bestod av berättelser, poetry-slams, traditionsenlig musik och mycket mer - självklart på franska. Jag var glatt överraskad över att jag förstod ganska mycket av vad som sades, även om det blev lite knivigt när det talades snabbt med den karakeristiska Quebec-franskan.

Det som jag ändå tyckte var mest utmärkande för kvällen var hur publiken interagerade med de på scenen. Det sjöngs och ropades, vilket för mig som svensk kändes ganska konstigt. Jag var tvungen att fnissa lite för mig själv och snegla mig lite runt, innan jag kände mig avslappnad nog att stämma in. Hade vi varit i Sverige hade publiken suttit med armarna i kors, avvaktade och bedömande. Här verkar man bry sig mindre om vad andra tycker, vilket är en otrolig frihet. Det syns även på hur folk klär sig, man kan verkligen vara sig själv här. Ett exempel var presentatrisen som kvällen till ära hade en röd- och vitprick t-shirt, en brun- och vitrandig kjol och ett par skotskrutiga gympaskor med rosa snören. Skönt avslappnat och utan en tanke på vad andra ska tycka. Underbart!
Emma


En instruktionsvideo för er svenskar - det är så här det ska gå till!

All makt åt tullen?

Vi har fått många reaktioner på vårt terrorist-inlägg och det med all rätt tycker jag. I samma anda måste jag berätta om tulltjänstemannen som mötte oss när vi kom till Kanada för drygt 6 månader sen nu. Han hade också förutfattade meningar men om Mexikaner.

Jag hade kryssat i tull-formuläret att vi hade skeppat möbler som var på väg så vi blev bryskt inskickade till tullen. Där möttes vi av en yngre man som tittade på våra pass och snabbt konstaterade att vi blivit inskickade i onödan. Istället började han prata om allt från IKEA, hans kompis resa dit, till vilka pubar vi borde gå på i Montréal. Han skrev till och med ner namnen åt oss. Jon och jag som båda var ganska trötta och jetlaggade stod mest och nickade och försökte se oskyldiga ut. Att säga att vi inte brydde oss om hans historier utan bara ville hitta varsin säng kändes som en dålig idé och han bara fortsatte prata. Plötsligt säger han att det varit en långtråkig kväll, men att snart landar ett flyg från Mexico, då kommer det bli action! Mexikanarna har alltid med sig en massa droger och blir agressiva av att vi går igenom deras bagage, menade han. Då är det bara att visa vem som bestämmer, sätta på handklovar och så får de sitta minst över natten, sa han stolt. Det är alltid kul!
Jon och jag tittade på varandra lite chockade men vågade inget annat än nicka förstående åt den tulltjänstemannen. En sådan auktoritetsmissbrukare var det dumt att säga emot. Vi ville ju inte spendera natten i en cell, utan på vårt hotellrum.

Det är svårt att ord för ord komma ihåg vad tullmannen sa, men det var väldigt fördomsfullt och hemskt när man märkte vilken glädje han tog i att få bunta ihop mexarna. Det var med delade känslor vi gick därifrån. Ena delan av oss var otroligt arga och upprörda, medan den andra delen var lättad och glad över att vi var svenskar den kvällen. Hade vi varit födda någon annanstans kanske vi aldrig suttit där vi gör idag.

Emma

Terrorist - javisst!

Idag var jag med om en riktig kulturkrock. Inte så konstigt eftersom vi nu befinner oss på en ny kontinent, men ändå något som jag vill skriva om.

För att lära oss att diskutera på franska skulle vi idag välja den mest lämpade utav 4 olika personer till ett jobb som busschaufför. Jag tyckte vi skulle välja invandraren Mohammed som hade kört buss i sitt hemland, men som blivit deporterad därifrån. Perfekt med lite erfarenhet! När jag föreslog det tittade den amerikanska killen frågande på mig och sa argt: "No, he's a terrorist!". "Men det kan man väl inte veta.." försökte jag. "Han kanske inte har gjort något allvarligt, bara kastat en sko på Bush eller nåt?" tyckte jag skämtandes. Han verkade inte uppfatta det roliga i min kommentar. "Han kanske kommer ifrån ett land där regeringen styr allt, där man inte får säga sin åsikt utan att straffas. Kanske stod han upp för sin åsikt och därför blev han deporterad?" försökte jag istället. Amerikanen, nu ännu mer upprörd: "Han är terrorist, han kommer att spränga bussen med alla människor i förstår du väl!". End of discussion.

Jag är medveten om att jag gärna ser positivt på omvärlden, men att dömma någon som terrorist sådär, det måste ju vara resultatet av all drillning i terroristtänkande/rädsla som Bush brukade servera amerikanerna? Jag blev lite mörkrädd.

Emma

Barnsligt på franska

Min bror har alltid sagt att jag är elak mot barn. Jag förstår inte vad han menar. Vad är det för elakt med att säga till barn att det till exempel heter bego-lit istället för lego-bit eller att säga att sopbilen åt upp deras gröt?

Här kommer beviset på att jag kan vara snäll mot barn också: I torsdags agerade jag sagotant på ett franskt daghem. Genom skolan får de elever som vill vara med i en grupp som övar på att läsa franska barnsagor och sedan går ut till olika daghem och berättar sagorna för barnen. Det handlar inte bara om att läsa rätt-upp-och-ner, utan om att berätta, ställa frågor, göra rörelser och ibland även sjunga.

Jag läste min saga för 3-åringarna och det gick faktiskt ganska bra. Det svåra var att höra vad de frågade och veta vad/hur man skulle svara. Men det var väldigt lättsamt eftersom barnen inte dömmer utan tycker det är kul med vuxna som kommer och läser för dem. Tanken med projektet är att få barn intresserade av böckernas värld. Jag fick i alla fall öva min franska samtidigt som jag fick se lite annat än skolans väggar. Det du Philip!



Emma

Faktaruta #1

Första veckan på Ericsson här i Montreal fick jag en ny telefon med en trevlig feature, den har nämnligen inbyggd stegräknare. Den har också ett inbyggt program som kan konstuera fina grafer av antal steg per dag/vecka/månad, antal kilometer, snitthastigthet och annat finurligt som statistikhungrande motionärer kan tänkas vilja veta. Nyligen upptäckte jag att jag passerat miljonstrecket vilket gav mig inspiration till ett blogginlägg.

Okej, kanske värdelöst vetande, men jag kände att jag inte varit så aktiv på skrivarsidan sedan i julas och det är hög tid att plita ner något. Medans jag har ångan uppe tänkte jag passa på och rapportera lite besöksstatestik från vår bloggsida.

Sedan vi startade skriva i oktober har vi haft:
* 758 st unika besökare som gjort:
* 3585 st besök på emigranterna och som totalt gjort:
* 5992 sidvisningar

Av alla visiter vi fått så är 21% engångsbesökare, medans hela 79% är stammisar.

Av de som besökt oss har 65% använt internet explorer, 29% Firefox och 6% Safari.

Hela 90.7% har kört Windows och 8,9% Har använt Macintosh. Bara 0,3% har kört Linux. Ett fåtal besökare har använd Ipod samt Playstation 3.

De flesta besöken har kommit från Sverige följt av Canada. Sedan har vi också en del besök från England, USA, Danmark, Finland och konstigt nog också Serbien.

Ungefär hälften av besöken har gjorts av mörkhåriga personer, ca en femtedel har haft blont meddellångt hår och, nä, nu skojjade jag faktiskt. Sådan information går ej att utläsa ur google's statistikmotor... Inte än iallfall ;-)

Hursomhelst, Medelbesökstiden är 1 minut och 20 sekunder, vilket betyder att folk tillsammans spenderat hela 8000 minuter på våran sajt. Roligt att ni finns med oss!!

- Jon

Svindel och riverdance

Precis som Mange och Paula förra veckan, är det nu dags för Susanne och Petter att lämna Montréal för nya ävenyr. Det sörjde vi (firade kändes fel att skriva) i lördags med födelsedags-/avskedsfest. Vi började på hotellet där vi bjöds på paraplydrinkar i sann semesteranda. P & S ska nämligen åka till Dominikanska Republiken på semester innan de återvänder till Sverige och det var de inte sena att påpeka för oss andra. Vi, avundsjuka? Aldrig!


Montréal by night

Vi fortsatte till klubben Altitude 737 som ligger på översta våningen i Montréals högsta skyskrapa. Därifrån har man en 360 graders vy över stan som var riktigt mäktig. På sommrarna finns det terasser där man kan dricka gott och njuta av utsikten. Allt var väldigt hippt och "classy" förutom de små plastmuggarna som de serverade drinkar i. Två klunkar och så var drinken slut. Vi gick därifrån efter någon timme.


Gänget

Efter några fler vätskekontroller avslutades i alla fall kvällen på den irländska puben Hurleys, som var Jon och Petters stammishak när de jobbade i Montréal för 3 år sedan. Till deras förtjusning spelade deras gamla favoritband, Solstice, så det blev skivköp, autografer och groupie-häng. De 2 killarna i bandet kände till och med igen Jon och Petter, vilket gjorde båda mycket stolta. Ni kan själva räkna ut hur ofta de brukade vara på Hurleys om de fortfarande känns igen.. Jon avslutade kvällen med en liten Riverdance vilke tydligen också var en gammal tradition. Nu lär alla på Hurleys komma ihåg Jon i ytterligare 3 år!


Lord of the dance?

Kvinnlig hiss eller diss?

Idag, den 8 mars, är det den internationella kvinnodagen. Idag var också dagen då Kanada ställde fram klockan 1 h och välkomnade sommartiden. Det betyder alltså att vi kvinnor i Kanada fick 1h mindre på vår speciella dag här. Är inte det lite diskriminering? På den här kontinenten borde man säkert kunna stämma någon för det. Vet i och för sig inte om man kanske borde stämma den som har skapat internationella kvinnodagen istället. För den logiska följden är ju då att alla andra dagar är männens och då kan vi verkligen snacka diskriminering. Så egentligen hyllar internationella kvinnodagen bara ojämnställdheten i samhället.

Har jag överanalyserat det här? Mycket möjligt. Jag får väl se det positiva i det hela, vi går i alla fall mot ljusare sommartider.
- Emmanisten


Kvinnor kan oftare än 1 gång per år! (Det tog bara 20 min för mig att sätta ihop det här diskstället som bestod av 4 delar, men nu är det stabilare än någonsin.)

En tom luftmadrass

Nu är det alldeles tomt och tyst här. Sandra och Daniel har tagit en taxi ut till flygplatsen för att resa tillbaka till Sverige. Det enda tecken de lämnat efter sig är en luftmadrass på golvet och en eftersmak av Sekvens-feber...

Det har i alla fall varit väldigt roligt med besök. Äntligen har vi fått dela vår nya vardag med vänner från vår gamla vardag. Det var nästan lite overkligt att ha dem här, så långt bort från Sundsvall. Mycket har vi hunnit med: sightseeing, New York, hockey, god mat, rödvin, långa vinterpromenader, skridskoåkning och mycket mer. Men nu tömmer vi luftmadrassen på luft i väntan på vårt nästa besök som är drygt en månad bort.