Vi hade tänkt ta en lift upp på Mont-Tremblant (direktöversatt: berget som skälver), men eftersom liften var stängd inför vintersäsongen bestämde vi oss för att åka längre in i nationalparken och ta en tur på någon av de många vandringslederna. Eftersom vår container inte seglat i hamn än, vilket ni vet vid det här laget, så hade inte jag speciellt bra vandringskläder att tillgå. Det blev gympaskor med Jons merinosockor och varmaste finrocken. Förstår inte hur Jon alltid lyckas vara mer förberedd än jag? Tror det har något att göra med hans förkärlek till Fjällräven och merino ull...
Fin & opraktisk vs. fin & förberedd
I vilket fall som helst så var det underbart att få komma ut i den kanadensiska naturen. Vi tog en tur som gick upp på ett av bergen och som ledde fram till en panoramavy av Lake Munroe. Solen lyste på oss där vi gick i snön. Kändes nästan som det var vår. Bäckarna porlade för fullt och snön smälte så sakteligen i solen och bildade istappar i träden. En underbar promenad i uppförsbacke!
Belöningen efter vandringen uppåt - utsikten!
Det mest slående med utsikten var faktiskt inte vad vi såg utan vad vi hörde (eller inte hörde). Tystnaden och lugnet där uppe var total förutom ett vattendrag som brusade i fjärran. Snacka om skillnad mot storstadslivet!
- Emma
Lyssna på tystnaden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar