Ottawa Marathon 2009

Kl 5 på morgonen ringde larmet. Så var dagen M äntligen här. Efter att ha tejpat bröstvårtorna, smörjt vaselin på strategiska ställen och snörat på mig löpardojjorna intogs en hastig frukost på Starbucks.

Här kommer en redogörelse för min personliga bekantskap med självplågaraktiviteten kallad marathon:

4200 löpare. Syns jag?

Start: Jag ställde mig långt bak i startleden för att slippa bli översprungen av en massa hetsiga motionärer på jakt efter personbästa. Efter startskottet ljudit kl 7 försökte jag hitta en lugn och behaglig takt och inte ryckas med i vansinnesrusningen. Inte helt lätt kan tilläggas!

10K: Loppet inleds med en stigning följd av en ganska snabb utförslöpa för att sedan plana ut. Det var lätt att springa för fort så jag försökte ta god tid på mig vid varje vattenkontroll. Solen skiner och allt känns bra, jag passar på att njuta av vädret och utsikten när jag springer över Alexandrabron. När jag kommit över till andra sidan står Emma där och hejjar. Jag fortsätter längs med banan och springer förbi en massa syrener som dofter ljuvligt.

Just passerat 10 kilometer

21K: Efter att ha sprungit runt natursköna Rockcliffe park och McKay lake går bansträckningen tillbaks mot staden igen. Jag börjar bli hungrig och väldigt less på sportdryck så jag ringer Emma och ber henna köpa en banan. Som tur är får jag en havrekaka av en farbror längs vägen, efter en stund springer jag förbi Emma som ger mig ett äpple. Mums! Solen steker rejält och jag häller ett glas vatten i kepsen vid varje depåstopp.

22-29K: Ungefär vid 22 kilometer händer något jobbigt. Då kommer nämligen halvmarathonlöparna in på banan. De är nystartade och flyger förbi mig till höger och vänster likt en hord gaseller. Det känns som jag står stilla, som om jag springer i sirap. Mina ben känns rätt tunga, jag känner mig slut. Värmen börjar göra sig påmind. En förening eller om det var en skolklass stod och delade ut hemgjord isglass, det var den godaste isglass jag ätit i hela mitt liv! När banan äntligen delar sig vid kring 28K så kollar jag min tid för att se hur mycket tid jag tappat. Nästan ingen alls visar det sig, men jag är dock trött nu. Jag fortsätter träget sydväster ut längs Rideau-kanalen.

30K: Efter vad som känns som en evighet så når jag 30-kilometersmarkeringen. Efter den så förvandlas loppet till en jakt på kallt vatten. Jag sliter av mig mellantidsbanden jag har på handleden, nu är det survivalmode som gäller. Solen gassar från en himmel utan moln och min klocka upplyser mig om att det är 32 grader. Det enda jag konstant tänker på är att kämpa vidare till nästa vattendepå. Banan viker av norrut och jag möts av en jävla motvind. Jag har läst studier som visat att atleter som pratar positivt med sig själv har bättre resultat, så jag försöker att prata peppande med mig själv men det enda ordet som poppar upp i mitt medvetande hela tiden är ”tandkött”. Jag springer förbi några hus där ägarna ställt sig med sina vattenslangar vid vägen, jag springer tacksamt igenom vattenkaskaderna.

Jag kommer in i andra andningen och jag klockar nästan 33K-mellantiden tillbaks på mitt orginaltempo. Det går dock ganska snart över och det känns återigen som om jag springer i sirap med mina ben gjutna av cement.

Jag suktar efter kyla och vila medans jag fortsätter kämpa. Mina ben skriker åt mig att sluta upp med de här dumheterna. Kilometrarna känns som mil medans jag börjar närma mig stadskärnan igen.

41K: Strax efter 41 kilometersmarkeringen antar jag att jag springer in i vad som populärt brukar kallas väggen. Som om en osynlig ridå fällts ner i min väg så vägrar mina ben att springa. Jag fortsätter i enträget i en forcerad gång. Så tillslut ser jag 42 kilometers markeringen. En glad supporter ropar i en megafån ”Come on just 300 meters to go”. På upploppet ser jag Emma som står och vinkar glatt med en svensk flagga. I en sista kraftansrängning får jag igång benen igen. När jag når fram till henne tar jag flaggan i näven och löper utpumpad de sista hundra meterna till mål. Jag måste erkänna att jag hade ett par tårar i ögonvråna.

Jag gjorde det!!

Glad och trött

Jon