lördag 30 maj 2009

Lördagsstrosande

Idag har vi strosat på gatan St-Laurent som var avstängd för trafik. Alla affärer hade ställt upp stånd framför sina lokaler där de reade ut sina produkter. Det fanns också matstånd och olika aktiviteter, ungefär som en marknad fast med lite högre kvaliet på det som såldes. Jon köpte ett par skor och jag fick en väska till mathandling.



Dagens fynd var i alla fall ett ställe som sålde ut cd-skivor för 50 cent styck (ca 3,5o SEK). Vi lyckades hitta några bra. Och Jon är överlycklig, han hittade nämligen den gammal Roxette-cd "Joyride" bland lådorna av skivor. För er som känner mig så vet ni att jag verkligen inte är något Per Gessle-fan. Lite osvenskt, jag vet, men jag kan bara inte med honom och hans musik.

Till historien hör att jag betalade Jons gamla kompis Pelle dyra pengar för att "låna" Jons gamla Roxette-cd och glömma att lämna tillbaka den. Allt för att komma undan herr Gessle. Ja, synden straffar tydligen sig själv. Nu får jag njuta av Gessles fantastiskt banala texter på högsta ljudnivå och Jon som sjunger "Lets join the joyride, join the jooooyyyriiide..!". Ok Gud, jag har lärt mig min läxa, jag ska inte göra såna dumheter igen, jag lovar!


En espresso i solen

Och Phil, du undrade vad som hade hänt med Savage Garden när du var här. Svaret är att de ligger i en kartong på St-Laurent tillsammans med en massa andra bortglömda artister.

Emma - som känner att det rycker lite i höger-foten tack vare musiken, men som aldrig skulle låta Jon se det =)

fredag 29 maj 2009

Linslusen

Under vår dagliga tidningsläsning i skolan idag hittade jag till min förvåning en bild på mig själv på framsidan av La Presse (Montréals motsvarighet till SvD).

Det var nämligen så att jag igår, ovetande, fastnade på bild när jag försökte ta mig hem från andra sidan av stan. Vad som brukar vara en 30 minuters resa tog igår 2 h eftersom polisen hade stängt hela tunnelbanan. Anledningen, enligt dagens tidning, var att en man hade gått in på Berri-UQAM, en av de största tunnelbanestationerna här i Montréal, med en väska. Han ställde ifrån sig den och gick fram till personalen för att meddela att väskan innehöll sprängämnen innan han sprang därifrån. Personalen kontaktade polisen som i sin tur stängde ner hela tunnelbanesystemet och tog in en robot som skulle desarmera bomben. Det visade sig i slutet att det inte var någon bomb i väskan som tur var.

Avbrottet i tunnebanetrafiken resulterade i totalt trafikkaos i stan. Över 200 bussar sattes in för att transportera människor på som var ofrivilligt strandsatta på olika platser i Montréal. Jag var en av dem och det var verkligen inte kul. Lågt blodsocker, mycket folk, dålig information och en jäkla massa väntan.

Så titta noga på bilden. Ser ni mig? Ja, jag är ganska liten och man ser inte att det är jag om man inte blir upplyst om det, men ändå... Jag tröstar mig med att bilden på framsidan av den trycka tidningen var mer in zoomad.



Artikeln hittar ni här.

Emma

tisdag 26 maj 2009

Ottawa Marathon 2009

Kl 5 på morgonen ringde larmet. Så var dagen M äntligen här. Efter att ha tejpat bröstvårtorna, smörjt vaselin på strategiska ställen och snörat på mig löpardojjorna intogs en hastig frukost på Starbucks.

Här kommer en redogörelse för min personliga bekantskap med självplågaraktiviteten kallad marathon:



4200 löpare. Syns jag?

Start: Jag ställde mig långt bak i startleden för att slippa bli översprungen av en massa hetsiga motionärer på jakt efter personbästa. Efter startskottet ljudit kl 7 försökte jag hitta en lugn och behaglig takt och inte ryckas med i vansinnesrusningen. Inte helt lätt kan tilläggas!

10K: Loppet inleds med en stigning följd av en ganska snabb utförslöpa för att sedan plana ut. Det var lätt att springa för fort så jag försökte ta god tid på mig vid varje vattenkontroll. Solen skiner och allt känns bra, jag passar på att njuta av vädret och utsikten när jag springer över Alexandrabron. När jag kommit över till andra sidan står Emma där och hejjar. Jag fortsätter längs med banan och springer förbi en massa syrener som dofter ljuvligt.

Just passerat 10 kilometer


21K: Efter att ha sprungit runt natursköna Rockcliffe park och McKay lake går bansträckningen tillbaks mot staden igen. Jag börjar bli hungrig och väldigt less på sportdryck så jag ringer Emma och ber henna köpa en banan. Som tur är får jag en havrekaka av en farbror längs vägen, efter en stund springer jag förbi Emma som ger mig ett äpple. Mums! Solen steker rejält och jag häller ett glas vatten i kepsen vid varje depåstopp.

22-29K: Ungefär vid 22 kilometer händer något jobbigt. Då kommer nämligen halvmarathonlöparna in på banan. De är nystartade och flyger förbi mig till höger och vänster likt en hord gaseller. Det känns som jag står stilla, som om jag springer i sirap. Mina ben känns rätt tunga, jag känner mig slut. Värmen börjar göra sig påmind. En förening eller om det var en skolklass stod och delade ut hemgjord isglass, det var den godaste isglass jag ätit i hela mitt liv! När banan äntligen delar sig vid kring 28K så kollar jag min tid för att se hur mycket tid jag tappat. Nästan ingen alls visar det sig, men jag är dock trött nu. Jag fortsätter träget sydväster ut längs Rideau-kanalen.

30K: Efter vad som känns som en evighet så når jag 30-kilometersmarkeringen. Efter den så förvandlas loppet till en jakt på kallt vatten. Jag sliter av mig mellantidsbanden jag har på handleden, nu är det
survivalmode som gäller. Solen gassar från en himmel utan moln och min klocka upplyser mig om att det är 32 grader. Det enda jag konstant tänker på är att kämpa vidare till nästa vattendepå. Banan viker av norrut och jag möts av en jävla motvind. Jag har läst studier som visat att atleter som pratar positivt med sig själv har bättre resultat, så jag försöker att prata peppande med mig själv men det enda ordet som poppar upp i mitt medvetande hela tiden är ”tandkött”. Jag springer förbi några hus där ägarna ställt sig med sina vattenslangar vid vägen, jag springer tacksamt igenom vattenkaskaderna.

Jag kommer in i andra andningen och jag klockar nästan 33K-mellantiden tillbaks på mitt orginaltempo. Det går dock ganska snart över och det känns återigen som om jag springer i sirap med mina ben gjutna av cement.

Jag suktar efter kyla och vila medans jag fortsätter kämpa. Mina ben skriker åt mig att sluta upp med de här dumheterna. Kilometrarna känns som mil medans jag börjar närma mig stadskärnan igen.

41K: Strax efter 41 kilometersmarkeringen antar jag att jag springer in i vad som populärt brukar kallas väggen. Som om en osynlig ridå fällts ner i min väg så vägrar mina ben att springa. Jag fortsätter i enträget i en forcerad gång. Så tillslut ser jag 42 kilometers markeringen. En glad supporter ropar i en megafån ”Come on just 300 meters to go”. På upploppet ser jag Emma som står och vinkar glatt med en svensk flagga. I en sista kraftansrängning får jag igång benen igen. När jag når fram till henne tar jag flaggan i näven och löper utpumpad de sista hundra meterna till mål. Jag måste erkänna att jag hade ett par tårar i ögonvråna.

Jag gjorde det!!

Glad och trött

Jon

lördag 23 maj 2009

Dan före dopparedan

I morse sov vi ut ordentligt. Kl. 11.20 slog vi upp ögonen. Jon hade nämligen fått tips om att han skulle se till att sova ut ordentligt den natten, för att natten innan själva marathonet brukar man sällan sova bra. Att man måste gå upp i ottan gör kanske inte saken bättre. Ja, inte mig emot.

När vi väl fått i oss lite frukost satte vi oss på bussen för att åka och hämta nummerlapp, timer-chip och diverse andra attiraljer. Vi hann också med att inspektera banan, få våra fötter utvärderade, köpa svettband och ta en titt omkring på startområdet. Det var en härlig stämning där bland alla löpare, nästa så vi icke-löpare blir lite sugna på att också springa (bara nästan alltså..).

Vi avslutade kvällen på Ottawas enda roterande restaurang som bjöd på en underbar utsikt i kvällssolen. Där njöt vi av god mat och några glas öl, för det var väl kolhydratsladdning som gällde?


Roterande matintag

Nu har vi ställt alarmet på kl.5.00. Tror nog att vi kommer att sätta några fler larm för säkerhetsskull. Jon har spenderat den senaste halvtimmen med att fixa iordning inför morgondagen, satt fast nummerlappen, lagt fram kläderna, packat en väska till efteråt etc. Fast det roliaste är nog att han har satt fast en plastficka med lite toalettpapper under sin nummerlapp. Han har läst att det är bra att ha om han mot förmodan skulle behöva gå på en baja-maja och göra sig av med lite ballast. Det är min alltid så praktiska pojkvän i ett nötskal!


Praktisk och peppad inför morgondagen

Nu ska jag packa ner den svenska flaggan i min cheerleader-väska, sen tror jag vi båda är redo inför morgondagens utmaningar.

Emma

fredag 22 maj 2009

På plats i Ottawa

Efter 2,5 h bilkörande har vi nu nått helgens utflyktsmål och Kanadas huvudstad, Ottawa. På söndag klockan 7 på morgonen (kl.13 svensk tid) ska Jon bege sig ut på sitt första marathon.


Efter en vecka (och ett halvår) av väntan känns det nu skönt att äntligen få vara på plats här på hotellet, och det är inte vilket hotell som helst. På något sätt lyckades vi ovetande hamna på marathonets officiella hotell där alla de bästa löparna bor, ja och så vi ”vanliga” människor. Ni vet kanske hur lövtunna och seniga långdistanslöpare kan vara, och dessa löpare är inga undantag. Jon och jag känner oss som valrossar bredvid dem! Tack vare Jons platinum-medlemskap på hotellet så har vi fått ett stort rum med en nästan lika stor säng, fåtöljer, stor plattskärmstv, choklad på kudden, egna morgonrockar och underbar utsikt över staden och floden. När vi kom fick vi välja välkomnspresent från en lista så nu har vi njutit av rödvin och Häagen-Dazs glass, det är väl bra grund inför ett marathon? Märks det att vi (eller mest jag som inte brukar bo på hotell) är uppspelta över vårt hotellrum? Det gäller att njuta nu, för det är nog sista gången man hamnar på ett sånt här ställe speciellt inför ett marathon. Imorgon kväll hägrar pastaparty för alla löpare så då ska Jon försöka få lite löpningstips från någon senig kenyan (förlåt, det var en fördom). Annars ska vi försöka se lite av Ottawa och inspektera marathon-rutten imorgon. Men nu så är det sömn som gäller. I vår stora säng. Har jag redan skrivit att den är jättebekväm .. och stor? =)


Cheerleadern Emma


Kaffepaus på resan till huvudstaden


Den fina utsikten från hotellrummet

måndag 18 maj 2009

Lite rassel och lite pling...

Denna underbara Victoria-dag har vi spenderat på varsinn cykel. I förmiddags packade vi en picnic, satte på oss störtkrukorna och begav oss iväg längst med kanalen. Det var inte speciellt varmt men solen lyste från klarblå himmel och det var underart att få prova cykeln för första gången det här året. Vi cyklade till parken René Lévesque på västra delen av Montréal-ön där vi pausade i gröngräset innan vi vände hemåt igen. 25 kilometer blev det tur och retur så nu är både Jon och jag lite ömma om våra bakdelar. Jag ska försöka bryta min vana att skriva milslånga inlägg så här kommer istället lite bilder:


Kaffesuget behövde tillfredsställas. Dags för lite paus!


Vi slog oss ner på gräset omringade av underbart doftande och blommande träd.


Solen sken hela tiden och nog blev vi lite solbrända. Eller vi, Jons näsa i alla fall som nu är sådär fint röd.


På vägen hem bytte vi cykel med förhoppningen om att få lite omväxling för våra ömmande kroppsdelar.

Nu har vi duschat, ätit middag och strechat efter dagens äventyr. På bordet står en vas med syrener som jag "råkade" knycka på vägen hem. Och var är Jon? Jo, han sitter (sedan 1h tillbaka) framför datorn och analyserar den data som hans nya pulsmätare samlat ihop under dagens tur. Fast vi behöver nog ingen pulsmätare för att konstatera att det var en bra dag för både för kropp och själ.


Jons nya favoritleksak kan analysera allt från brända kalorier till meningen med livet. I alla fall Jons mening med livet såhär inför ett marathon.

Emma

Victoria day eller National patriot's day?

Idag är det allmän helgdag här i Kanada med anledninga av Victoria day d.v.s. för att hedra av drottningen Victorias födelsedag och den nuvarande drottningens officiella födelsedag.
Ja, det heter i alla fall så i hela Kanada utom i vår delstat Quebec. Här firas istället något som heter National patriot's day, som hedrar minnet av patrioterna som slogs i Lower Canada Rebellion år 1837. I den konflikten slogs Quebec mot den dåvarande brittiska kolonialmakten men förlorade och tvingades bli en del av Kanada. Efter vinsten ville britterna integrera de fransktalade i det brittiska emperiets kultur och språk. Vi kan se hur bra det har gått om man tittar på dagens samhälle.

Att quebeckare inte tycker om engelsmän eller engelsktalande är ingen nyhet och förlusten jag nämde ovan kan ju vara en av anledningarna. Min gissning är att det är samma stola Quebec-nationalismen som står ivägen för firandet av Victoria day. Visste ni förresten att drottningen blev utbud när hon var på besök i Quebec senast? Quebeckare är tydligen väldigt långsinta.

Det finns idag en stark rörelse här i Quebec, med sin egentliga grund i parlamentet i Quebec City, som vill bevara den franska kulturen och ännu mer det franska språket. Det kan vi väl alla förstå, det är ett underart språk som man bör vara rädd om, men i vissa lägen känns det lite överkurs. I januari i år startades en kampanj där affärer manades att sätta upp klistermärken på entrén där man kunde läsa "Ici, on commerce en francais" (Översttning: här gör vi affärer på franska). Många kritiska, och självklart engelska, röster höjdes över kampanjen och en boycott bland de engelsktalande påbörjades. Enligt lag så bör affärsbiträden alltid tala franska med kunden, så egentligen är klistermärkena överflödiga, och kritiker framhöll att det var diskriminering med snudd på ett försök till utrotning av en språklig minoritet i delstaten.

Ett annat intressant exempel på den extrema överbeskyddandet av det franska språket är STOP-skyltarna i trafiken. I nästan hela världen, även i de länder där engelska inte är det andra offiella språket, står det "STOP" på dessa skyltar. Här i Quebec står det "ARRET".

Jag tycker det är viktigt att respektera de traditioner som finns när man kommer till ett nytt land. Om inte annat så är det därför jag går och lär mig franska. Men när man blir ignorerad och nedvärderad för att tala delstatens andra officiella språk, engelska, kan det kännas som om det har gått lite för långt. Då har individens frihet försvunnit.

Ett viktigt tillägg i denna debatt är att de engelsktalande kan vara lika ignoranta och nedvärderande som de fransktalande i denna moderna fight för Quebec.

Varför är det så svårt med acceptans och förståelse ibland? Vi är olika så ta chansen och lär av varandra istället!

Emma - mästarinna av långa inlägg

söndag 17 maj 2009

Emma och Jon i Lolo-land

Ni som känner Jon vet att han har en väldigt stor tv, närmare bestämt en 50 tummare. En tv av den storleken tar upp en beskedlig del av ett vardagsrum och varje gång vi ska planera möbleringen av ett nytt vardagsrum görs det efter tv:n. Våran nuvarande lägenhet är inget undantag.

Till saken hör att vi bestämt oss för att inte skaffa tv-abonnemang här i Montréal eftersom det är dyrt att installera och tv-programmen avbryts med reklam var 5e minut. Många undrar därför vad vi har mastodont-tv:n till. Jo, den senaste veckan har svaret varit att vi spelat Nintendo 8-bitarsspel, och då mer specifikt Lolo 2, även om vi helst inte vill erkänna det. I Lolos värld måste man vara finurlig och hitta rätt strategi för att klara banan. Barnsligt roligt med lite hjärngympa helt enkelt.



Men visst är det väl ganska intressant kombo? En modern HD-tv, för bättre bild, med ett antikt 8-bitars spel, som i grunden är uppbyggd av fyrkanter. Ni kan tänka er hur stora alla fyrkanter blir, men åh så väldefinerade. Den perfekta kombintionen av ny och gammal teknik kanske?
Emma

lördag 16 maj 2009

Och så dagens miljövänliga tips..

Ett litet tips för er som vill surfa på nätet lite mer miljövänligt. Blackel är en sökmotor som bygger på Google, dvs. en får samma sökresultat som Google, men som sparar energi eftersom sidan mest är svart. En datorskärm drar nämligen mer energi för att visa en ljus hemsida än en mörk. På sidan kan du också se hur många watt-timmar som är sparats hittills av att besökare använt Blackel istället för Google. Använder du Google mycket kan det här vara ett bra alternativ. Alla bäckar små, eller hur är det?
Tant Grön

Historien om ACn, del 2

Häromveckan skrev jag om att vi fick en AC installerad. Hittills har vi haft ganska tur med hantverkare som varit här och hjälpt oss med tanke på de mardrömshistorier vi fått höra om andras hantverkare här i Montréal. Men någon gång måste ju allas tur vända, tyvärr...

Installatören kom i alla fall på utsatt tid, det började bra. Han lade ut lakan på golvet för att inte skita ner, ännu bättre. Han installerade första delen av ACn utomhus utan att störa mig som satt och pluggade. Allt gick som på räls, tills han skulle leta reda på var de förindragna kablarna till ACn inomhus var. Valet stod mellan 2 olika väggar, antingen ovanför sovrumsdörren eller ovanför arbetsrumsdörren. Hmm, jag hjälpte genom att stänga av och sätta på strömmen medan han kände av elen med någon lysande mackapär. Inga problem, han hittade det. Skönt tänkte jag och återvände till skolböckerna.

20 minuter senare hade installatören sågat ut ett 5x5cm hål i väggen utan att hitta några ledningar. Oppss, det var visst den andra väggen. När han 1 h senare var klar frågade jag vad han tänkkte göra åt det fina hålet han gjort i fel vägg. Det skulle inte han fixa utan det fick vår landlord ringa hans chef och prata om sa han, utan minsta tecken på ånger. När landlorden väl dök tittade hon först på hålet med skräck i blicken, men efter att ha gått runt lite i lägenheten så bestämde hon sig för att det nog inte var så farligt. Men hon skulle prata med installatörens chef och återkomma till mig. Nu, 2 veckor senare har jag fortfarande inte hört något. Hon fick säkert rabatt på ACn och vill inte lägga de pengar på ett hål, allt i sann quebecisk anda!



Så nu skulle jag behöva lite tips på vad man kan hänga framför. En tavla skulle kännas så missplacerad där uppe. Vad skulle man annars kunna ha? Kanske skulle man skriva "hål" med svart tuschpenna under så det ser ut om ett modernt konstverk. Andra förslag?

Emma

söndag 10 maj 2009

Örnen har landat

Sent i lördags kväll landade Jon åter på hemmaplan här i Montréal. Tror han var glad över att få vara hemma även om han nog gärna hade stannat några dagar i värmen i Miami där han mellanlandade på vägen hem. Jag är i alla fall glad att ha honom hemma. Även om jag har haft fullt upp med saker att göra i veckan så har det känts tomt. Ingen har snarkat på nätterna, ingen har lämnat använda strumpor efter sig överallt i lägenheten och ingen har "glömt" att plocka undan maten efter sig. Väldigt lugnt och städat har det varit, men ack så tråkigt. (Oj, kan inte förstå att jag erkänner det, men kommer säkert ha ändat åsikt om 2 veckor..).

Så idag, söndag, sov vi länge, åt lyxfrukost och sedan förflyttade vi oss 2m til soffan och där har vi spenderat största delen av dagen. Tänk så lycklig man kan bli av att bara få ligga nära varandra i soffan. Är det så här underbart varje gång han kommer hem efter en resa så får han gärna åka bort oftare!

Hur han har haft det och vad han har gjort kommer han själv att skriva om i ett senare inlägg. Jag förväntar mig i alla fall att han använder munskydden som jag packade ner på alla bilder!! ;)
Emma

onsdag 6 maj 2009

6 månader senare

Häromdagen passerade vi 6 månaderssträcket här i Kanada, nu har vi precis 6 månader kvar innan Jons nuvarande kontrakt går ut. Tiden har gått så fort! Samtidigt som det känns som om vi har varit här hur länge som helst, så känns allt fortfarande nytt. Och tänk så mycket som vi har hunnit med, över hundra inlägg på bloggen måste ju tyda på, om inte annat, att vi har haft mycket att berätta om. Vi har hunnit uppleva en höst och en vinter och nu går vi äntligen mot vår och sommar. Hela staden börjar bli grön och uteserveringarna öppnar sina portar. Och med den nya AC:n som hantverkaren är här och installerar just nu så kommer sommaren att bli ännu mer njutbar.


Allt börjar slå ut - är det någon som vet vad det här är för sorts träd? Bara blommor, inga gröna blad, men otroligt vackert.

Och för er som undrar så hoppas vi båda på att kunna stanna kvar i alla fall 1 år till här, men hur det blir med det får framtiden utvisa. Underbara framtid!

Emma

söndag 3 maj 2009

Grus i maraton-maskineriet



Detta skulle ha varit min maximala tränings vecka som jag långsamt byggt upp inför sedan i höstas. Med totalt 7h löpning och därefter 3 veckor av formtoppning hade jag hoppats att kanske kunnat spränga förbi målsnöret vid femtimmarssträcket, jag skriver "skulle ha varit" eftersom jag den här veckan _inklusive_ förra veckan bara kommit upp i 30 minuters träning. :-/

Efter att sprungit uppvärmingshalvmaran förr-förra helgen med de dåliga skona (se tidigare inlägg) drog jag på nästkommande träning på mig en skada i ena foten. Till skillnad ifrån tidigare blessyrer och allmänna plågor som kroppen belönar en med som tack för s.k. sportfåneri, så har foten denna gång inte tillåtit någon som helst löpning. Jag gjorde initialt några försök att träna cykling, trappmaskin och liknande istället, men inte heller det tillät min strejkande vänsterfot. Inte ens vanlig gång har har fungerat!

Allt är dock inte mörker, foten har sakta men säker blivit bättre dag för dag och igår joggade jag hela 5 minuter!

Jag är förresten här nu:

Klicka för karta!

Jobbet kallade söderut och jag anlände idag till huvudstaden på nästan 3000 meters höjd. Om min fot blir bättre kanske jag kan passa på att köra lite höghöjdsträning! Alltid något :-)

Mossmoss!

Jon